2017-04-11
Hur orkar man se sin fru och sitt barns namn på en gravsten ?
För ett år sen hade Alberts operation gått bra och jag såg ”lite positivt” på livet. Men det tog ändå till början av sommaren tills Jessie och jag orkade ta tag i att börja titta på gravsten till min ängel.
Med facit i hand blir det helt galet då vi redan då fick frågan hur vi tänkte med texter, vilka skall stå på stenen i framtiden ? Vi visste ju att Albert inte skulle bli gammal så redan då beslöt vi att MITT NAMN skulle stå under Milla och att Albert skulle få en egen liten sten.. Jag lovar att det gick många tankar i huvudet när man får de frågorna.
Några veckor senare var den framtida frågan ett faktum och vi skulle beställa två stenar ! Så vi lade allt på is ett tag tills Jessie orkade ta tag i det igen, jag orkade inte. För mig var det nog mycket värre att beställa sten än kista ??? Troligen för att det gått en tid och allt slår tillbaka ?
Även om jag nu mår ganska ok så förstod jag att det kommer kännas både jobbigt och efterlängtat att nu till slut se stenarna. Samtidigt som vi väntat och ville ha dit dem redan innan tjälen kom. Så jag var tvungen att åka ut igår och se Millas sten först. Även om jag saknat henne i femton månader så är slaget i magen när man ser texten på stenen fruktansvärt !
Tårarna går inte att hålla tillbaka ! När det samtidigt är nio månader sen Albert rycktes bort så kommer minnena i huvudet om hur man står vid sjuksängarna, begravningar, urnsättningar…
Jag hade mina älskade vänner bredvid mig i skallen hela kvällen igår då sista minnet av Abbe och vad som hände därefter sitter bergfast i skallen.
Jag fick ofta höra eller läsa att det tar ett år att komma ”över” en bortgång eller komma tillbaka. Det är för mig en sanning med frågetecken, Det har ju hela året kommit saker som gör att man påminns eller dras tillbaka på ett eller annat sätt, senast så kommer två deklarationer och nu stenarna.
Men det finns nog inget som är så definitivt som stenarna på nåt vis ? Allt annat kan flagna, tom minnena men inte stenarna !!!! De kommer finnas i många många år.
Lägg till att det finns en plats för mig på stenen..USCH !
Sen kommer den sjuka tanken, jag vet att min ängel ville mitt bästa och sade rakt ut att hon önskade att jag skulle träffa en ny kvinna. Hur stor är man inte då som människa när man kan säga en sak? Främst för att jag skulle få hjälp med Albert. Jag är absolut inte där ! Men OM jag skulle göra det och gifter mig igen ????
Vad händer då i framtiden ?
Då får min älskade dotter det absurda beslutet att bestämma om jag skall ligga med Min ängel eller med en ev ny fru ? Tanken har inte slagit mig förut men när man ser en tom plats på en sten som jag själv bestämt får man tankar…Jag känner mig för ung för att ha en plats bokad på en gravsten… Och framförallt var min ängel alldeles för ung för att få en sten !!! Jag är så tacksam att ha en sån klok dotter och att vi kan prata om allt !
Nu är det bara att försöka kravla upp ur diket igen och gå vidare..Och vi har i alla fall en fin plats att gå till och minnas…
Detta är ytterligare en erfarenhet att lägga till på listan, man vill inte ha dem men de kan kanske hjälpa mig senare i livet då jag kan hjälpa nån annan.
För är det nåt jag lärt mig detta år är att tråkiga erfarenheter och upplevelser ger mig nog mer styrka än jag förstår, det har också gett mig än mer empati för de som behöver det. Det kan vara att lyssna, prata, peppa, stötta, hjälpa, krama, hålla en hand eller skänka något. (Det behöver inte vara en bil, en blomma kan göra skillnad).
Jag kan i alla fall ibland säga Jag förstår kanske inte allt du går igenom men jag kan känna igen det ! Och jag finns vid din sida !
Har man levt livet på en ”räkmacka” så har du nog svårare att både genomgå en egen kris och även förstå andras…
Krama och ta hand och bry Er om varandra !
oväntatunderbar 