oväntatunderbar

Finns ingen snö så gör man snö!

Min kära semestervän myntade i somras uttrycket Då gör vi nya minnen ❤️ Denna helg har varit en helg med mycket gamla minnen, men också några nya.

I fredags var jag i Örebro o tog en spontan liten barrunda och sen käkade med goda vänner. På lördag morgonen hade jag nog tänkt mig en lugn hotellfrukost men när varenda bord var fullt och det var ett jävla liv så blev det en kaffe på Cirkel K o hemfärd då balkongen var för kall.

För mycket folk är fortfarande skit jobbigt ibland. På dagen hade jag lite städning i garaget och på vinden sen fika med Jessica o Johan.

På kvällen var jag hos gamla vänner till Milla från början och det var nog första gången jag träffade deras släkt o vänner. Alla vet vad som hänt men ingen nämner Milla eller Abbe, jag vet att det säkert är av hänsyn till mig men det känns lika konstigt att de inte nämns.. Minnen slår ända stenhårt tillbaka i bilen på väg hem.

Idag fyller Millas syster år och för tre år sen var sista gången min ängel var nere😧Vi pratade då ganska mycket om hur det blir sen och Milla var glasklar med att det inte kommer vara som förut när vi umgås och Cia hade svårt att jag inte skulle komma ned så ofta som förut och umgås på samma sätt.

Idag har vi sjukdomar mm i familjen så bara jag och svärmor åkte ned och vi lånade med lillkusinen Ida (5bast) och det blev ju egentligen tvärt emot vad Milla sa men ändå annorlunda för nu har vi lärt oss att det är annorlunda o jobbigt ibland . Men vi hade ändå trevligt. Det blir på ett nytt sätt på nåt vis..

Nu till snön.. På vägen hem somnade Ida i bilen och då kom minnen upp från första gången 1995 då jag, Milla och Jessica skulle åka upp till Sälen när vi precis träffats. Jessica var tyst i tio mil tills vi kommer till Hällefors, då kommer – Du har bara En! Va? Milla i jag fattade inget ?? Vad pratar ungen om? En sån där på rutan! Mercedes hade bara en torkare då😂😂. Klok o analyserande redan då.

Väl uppe så är det väl ett år på 25 det inte är snö sista helgen i november. Och såklart var det grönt detta år😈

Så vi började med att mysa i stugan med spel o brasan.

Vad gör man när man lovat en fyra åring att åka pulka?

Jo man kollar med snöpersonalen var de testat snökanonen?😂👍👍

Så till slut blev det pulkaåkning

Och det var nog där vi ”blev ihop” tror jag..

Nu laddar jag för en ny vecka.

Kram o ha en fortsatt fin kväll.❤️

Vad kan jag göra för andra?

Jag har några gånger fått kommentarer eller frågor från människor i liknande sits som mig eller som precis hamnat i samma sits.

Som tur är så är det inte så många som mist både fru och barn och det hoppas jag alla slipper. Jag kan ju bara läsa /lyssna och berätta hur jag haft och har det. Och vi kan stötta varandra. Och om jag kan hjälpa nån annan så gör jag det gärna.

Det gemensamma för oss alla är nog att vi läser om hur andra haft det och har det och undrar om vi är annorlunda. Och att vi känner att andra säger att de förstår men det kan de inte göra…för alla är olika.

Hur länge saknar man sin fru? När får/kan/bör man träffa en ny? Är det konstigt om man efter sex år inte varit på date? Eller är det fel att träffa en ny på en gång?

Hur många far/mors dagar/jular tar det innan man kan fira den ”normalt” igen med sitt/ sina andra barn? Är det ok att inte ha rört sitt förlorade barns rum efter fyra år? Varför är det så svårt att åka förbi mitt barns skola? Hur länge är det jobbigt att träffa andra barn i rullstol, varför är det så jobbigt att träffa min sons assistent eller skolpersonal, är det normalt att inte vilja åka till graven? osv

Många frågor och det finns ju inte ett enda svar…

Min situation är ju att det var en sak att förlora min fru och ha min son (och dotter) kvar och jag/vi skulle fokusera på att ta hand om honom.

Det tror jag att jag hade fixat och kanske då också tidigare varit redo för en ny relation?

När också Albert försvann så dog ju mitt liv. Och all sorg blev tredubblad på nåt vis. Men jag kan bara dela mig med mig. Det var skit, och jag saknar dem nåt fruktansvärt ibland. Du vet aldrig när det kommer. Och så här känner jag nu..

Jag har alltid varit en känslosam person, samtidigt är jag lösningsorienterad vilket är en fördel när man har ett funkisbarn. Vi har ju ständigt ställts inför nya problem och nya förutsättningar. Men åren med Albert har också gjort mig mycket mer förstående för att alla inte är lika.

Så Jag blir minst sagt frustrerad när man i tv måste lära vuxna människor som tittar på fotboll att det är ok med olika hudfärg och att Durmas är svensk. Det är pinsamt! Jag har också svårt när man i TV drar upp sin diabetes som en kamp mot döden varje dag!

Min dotter har levt med diabetes sen hon var nio år och hon vet att den har biverkningar längre fram om man inte sköter sig. Men hon har spelat fotboll på hög nivå, hon har pluggat mitt i ett sorgearbete, hon har bott på en djurfarm i Nigeria. Och jag lider med henne ❤️Men det går att hantera även om det är jobbigt ibland. Precis som många andra sjukdomar, handikapp, eller andra svårigheter. Men du själv måste vilja. Den som däremot har fått en cancerdom och vet att det är sex månader kvar, hon/han kämpar för att leva😧😧. Man måste ha lite perspektiv på sin tillvaro.

Jag har också insett att det är väldigt olika hur ens familj och vänskapskrets ser ut efter en förlust. Jag har ju (enligt mig) förmånen att ha flera väldigt nära vänner ❤️❤️som lyfte mig när det var som värst. Jag har ju haft jobbigt att umgås med våra gemensamma vänner då det påminner så mycket om livet innan.

Det som jag både hört och läst är ju att många som förlorat sin partner känner att den första tiden får man knappt vara ifred och sen efter en tid så kommer ensamheten då allas familjeliv fortsätter.

När det gäller att förlora sitt barn så är det så fel och det kommer man aldrig över. Jag fick igår Dantes pappas text tillsänt mig och jag vet vilket helvete han står inför, men han satte redan ord på flera viktiga detaljer. Inga fler kramar, inga fler farsdag.. Om man inte varit med om det förstår man inte.

Det enda vi kan göra är fortsätta leva för vi har bara ett liv❤️

Kram

12/11 Dagen det händer saker

12/11 Dagen det händer saker😇

2013 skulle Milla och jag åka på 40 års kalas. Det var regn, blåst och mörkt. I en korsning tycker jag att bussen som kommer från Malmköping blinkar så jag åker ut, Men det jag sett var reflexen i den blöta asfalten från gatlyktorna som där satt på vajrar o rörde sig i blåsten.

Det gick sådär men det kunde gått mycket värre. Camillas kommentar var att hon hörde mig säga shit och sen var det full gas !! Det räddade nog livet på mig och troligen även på min ängel.

Ur denna vinkel ses bättre. Och då skall man veta att Kian var rik3 rejält byggd. Nu fick vi leta beg golvsänkt bil. Och jag trodde knappt mina ögon när det fyra dagar senare kommer ut en billig buss i Örebro. Bara att åka och köpa.

Det blev för övrigt en väldigt bra och rolig affär och den fick göra mycket nytta. Ex flytta, köra pingisbord till Linköping mm.

2014 sålde jag nåt stort på blocket den här dagen, har dock inte kommit på vad? Soffor kanske?.

2015 Var detta mitt i kaoset så då minns jag inte vad som hände.

2016 hade min goda vän Kajsa dragit ihop vårt gamla ”gäng” från gymnasiet och vi hade en fantastisk helg på Wedevågs herrgård.

2017 sålde jag tydligen lilla blå. Jag minns att de kom väldigt sent. Men affär blev det.

Hej då lilla blå.

2018 var en natt jag sov dåligt. Har jobbat hela dagen. Trevligt möte på eftermiddagen. Nu soffhäng o sen lite käk.

Imorgon (eller lite senare) skall jag försöka dela med mig lite av de frågor jag fått av andra i liknande situation som min. Ingen har facit, jag kan bara lyssna och ge min bild av livet.

Kram och ha en fin kväll❤️

Fars dag, bilar o bar i Karibien?

Fars dag, bilar o bar i Karibien🥂

Fars dag är en dag som river upp minnen och saknad i mitt hjärta. Jag har ändå försöka göra lite nytta o efter tre besök på Jula och K-rauta så är jag två papp fattigare men all utebelysning är uppe och det ser ut som nån billig taverna i Grekland 😂.

Minnen, ja redan när man slår på morgon tv:n så är det tugg om det, ja det är fars dag och jag har en fantastisk dotter❤️, men jag hade en son och det blir väldigt påtagligt att jag aldrig mer får krama honom en sån här dag😧. Jag har några farsdag kort i garaget då de är fina minnen.

Texten säger ju allt och den är skriven 2011.

För att tänka på annat är ju mitt sätt att vara kreativ i garaget. Och ibland räcker det med att bara gå ned o titta, tänka, drömma.. Och hoppas att den nån gång blir klar.

Nu är det tio år sen jag köpte den och tanken var ju att Abbe och jag skulle åka i den och att den skulle vara min ”ventil” när det var tungt. De sista fem åren har den varit mest ivägen men nu så kanske..

Baren då? Ja vi pratade för 20 år sen om att bo i värmen när vi blev gamla. Och belysningen påminner mig ibland om en billig taverna Nånstans i värmen. Och när ett knä nu jävlas pga av kyla/väderomslag så kommer tanken igen… Nån dag kanske man hamnar där ändå?

Inte nu, och inte ensam.. Men kanske nån gång sitter jag varje kväll med ett glas vin (inte varje dag) och pratar om vårt liv med ”nån” vid liten by med en strand vid en solnedgång.

Bar? Ja, självklart har jag en idé om att jobba med ekonomi digitalt från värmen och kanske lägga till en extra tjänst för kunden. Det bygger såklart på att jag gör det där lilla extra för klienten och att han träffar mig för genomgång hos mig i värmen🛩️⛱️🥂.

Det gäller att tänka utanför boxen för att utvecklas.. Alternativet är att jag gör nåt helt annat? Driva en b & b med en lokal musikbar låter väl kul? Kram o ha en fin kväll.

Tycka om mig själv nästa mål för att komma vidare.

Jag får då och då höra, (och ibland mail eller mess och jag svarar gärna även om det ibland är jobbigt att höra om andras tragedier ) att jag gör så mycket, träffar så många människor och frågan hur jag kommit tillbaka så bra på så kort tid ? Och sen, har du träffat nån ny ? Nu tycker jag ju själv inte att jag har kommit tillbaka så att jag trivs med mig själv och livet.

Min älskade soul Marianne sa till mig hösten 2016 att du måste lära dig att trivas själv hemma innan du kommer kunna gå vidare. Och det ligger nog mycket sanning i de orden, men jag vill nog lägga till att jag själv måste må bra med. För mår du själv inte bra så tror inte jag att man är ärlig mot sig själv när man tar beslut. Oavsett om det gäller köp, flytt, resor eller nya relationer. Och visst, jag har fått berättat och sett familjer som inte rört barnens rum på flera år efter att de mist sina änglar. Men jag vet att det blir ju inte bättre. Jag kan bara leva vidare och göra så mycket av mitt liv som möjligt och det har jag lovat Milla❤️Saknaden o tårarna kommer alltid finnas kvar och kommer då o då.

Visst har jag träffat nya kvinnliga vänner som jag tycker jättemycket om och saknar när vi inte ses men jag saknar fortfarande min ängel och jag vet inte hur en relation med mig ser ut i framtiden heller. Jag pratade med en vän om detta med att alla har sin ”drömkvinna/man” och även när det gäller vänner, den skall vara si och så och vara lik mig, ha samma värderingar osv. Och så inser vi nog bägge att vi troligen inte har nån punkt på våra respektive listor men ändå så hände nåt när vi träffades och vi blev sen vänner.

Nu har ju jag en positiv livssyn så även om jag inte är tillbaka och mår som jag vill så tänker jag ta vara på livet och njuta av det. Det betyder för mig umgås med vänner, resa och ha trevligt. Men när det kommer till en livsförrändring när det gäller relation och var i världen jag bosätter mig så är jag nog inte redo än. Det jag vet är att jag saknat att nån säger godmorgon, frågar hur dagen varit? Messar att jag är på väg hem. Dvs väldigt alldagliga saker, eller rent krasst att inte komma hem till ett tomt hus. Det har varit fruktansvärt då vi levt med att det alltid varit folk i huset. Och jag tänker ofta på det och uppskattar det när Dina messar.

Men jag tror att för att älska nån igen på det viset måste jag själv må riktigt bra både fysiskt och psykiskt. Annars är det inte på riktigt för mig Och det kommer ta tid om det skall funka då kroppen har sjukdomar jag måste ta hänsyn till. Men när man hittar gamla bilder som denna så ger de inspiration att kämpa på.

Jessica och jag skrev om fjällen och när jag lärde henne åka utför och även om tårarna kommer så längtar jag till att lära Ida (Jessicas lillkusin) och ev framtida barnbarn att åka❤️, men då måste kroppen funka igen.

Men hur är livet nu då? Ja ungefär lika rörigt som innan, saknaden och sorgen kommer då och då. November till Januari har för många jobbiga minnen av hur cancer knäcker en människa, dvs min fru😧

Min reumatism är inte bra. Vissa nätter är allt skit, jag saknar även vissa vänner då vi inte kan ses av olika skäl och en del bor förbannat långt bort. Julen närmar sig och den vet jag inte hur jag skall tackla än? Vill nog helst bara hoppa över den.

Men mestadels är det rätt ok. Jag har en jättetrevlig inneboende. Jag skriver med vissa vänner dagligen, jag har börjat om med mitt bilprojekt. Jag har fått tillbaka lite av energin, tempot och glädjen på jobbet. I hemmet är det snart ordning igen. Och jag har min älskade dotter bor i huset i en av lägenheterna.

Och nu är jag ren efter 1,5 timme i baljan.

Kram❤️🌞

Jag ljög i kyrkan !

Jag ljög i kyrkan !
När Camilla o jag gifte oss så lovade jag att älska henne och vara henne trogen tills döden skilde oss åt..
(samma innebörd även om det var på engelska o i vegas)

Jag har självklart varit trogen men den delen med att älska tills döden skiljer oss åt var en lögn…
Kärleken kommer alltid finnas kvar ♥

Jag har också lärt mig att den delen av löftet som gäller kärleken till viss del även gäller de vittnen som var på plats…
Att jag kommer älska Jessie resten av livet är kanske inte så konstigt men..

Att ha en riktig vän bredvid sig vid vissa viktiga händelser i livet (positiva och negativa) betyder ibland mer än man förstår, det är nåt detta år bevisat för mig..
Så jag är rätt säker på att jag kommer älska flera av mina vänner tills jag återförenas med Milla

Kram

Varför är man positiv ?

För åtta år sen skrev jag detta .

Varför vara positiv ?

För ungefär tio år sen fick vi ett besked som då var som två raka högerklubbor av Mike Tyson.
Beskedet var i klara ordalag hur Albert skulle utvecklas…och det stämmer ganska bra.
Det blev inte som vi tänkt men jag kan inte säga det blev sämre heller, dock annorlunda och trots/tack vare att det ibland känns jobbigt och stökigt så jag har lärt mig att ta tillvara det positiva i livet.

I bland glömmer man det (även jag) men igår när jag för första gången träffade en ny liten människa på 2 kg påminns man om det positiva med livet.

Ett sätt är att säga

-Vi provar, det är ju en kul grej !
Istället för att säga det går inte, vi kan inte, så här har vi alltid gjort…
Se på bilden och tänkt..De ville göra en Ferrarihäst …och de gjorde det !

Nu har jag fått jag väl fått ett par smällar till som till och med golvade mig.

Men innan sekonden räknat till tio kan man resa sig. Denna text skulle kunna vara skriven av Milla och den skall påminna mig varje dag.

Jag är stark eftersom jag är sårbar,

Jag är klok,för att jag gjort mängder av misstag,

Jag är lycklig eftersom livet gjort riktigt ont ibland,

Jag älskar för att jag vet hur det känns att förlora någon nära,

Jag har medkänsla eftersom jag upplevt lidande,

Jag skrattar för livet har varit tufft ibland,

Jag lever för att livet inte är en självklarhet

Det är kloka ord. Men kom också ihåg att det är få som kommer tillbaka på egen hand, du behöver ofta stöd i nån form.

Våga ta emot det när du behöver det.Det kan vara en kram, ett samtal, en kurator, en läkare, en behandling eller annat

Och våga finnas som stöd när nån annan behöver det.

Jag har en vän som är levande exempel på att man kan ! Och hur mycket det ger att hjälpa andra att resa sig igen.❤❤

Ha en fin dag❤❤