2017-01-23 00:55 Ett år har gått, Hur skulle vi fira Alberts födelsedag på Millas dödsdag ?
För fjorton år sen föddes Albert och det var oväntat underbart som för alla föräldrar även om vi visste om en hjärnskada. Men min ängel fick bara tretton år med honom.
Jag tänkte mycket och pratade med Jessica i våras på hur vi skulle fira Alberts födelsedag idag ? Tanken var och är att vi har den 22:a som dödsdag för Camilla då det är fredagen som vi sade farväl och pratade sista gången även om sista andetaget var lite efter midnatt.
Man kan ju tro att det nu inte är en fundering längre då Albert också lämnade oss i Juli. Men inget är mer fel ! För mig är det nu som att bägge gick bort både 23:e Januari och 11:e Juli på nåt vis ? Det går inte att förklara men jag saknar ju bägge och jag tänker ju inte bara på Milla utan även på Albert ..För mig är det också fredag till Lördag som jag miste Milla och natten till Måndag som jag förlorade Albert. Så när det som nu är Millas årsdag på en måndag blir det konstigt. Men Vi tror vi vill ha födelsedagarna som en positiv dag i framtiden, så efter det jobbar vi och sen får vi se om det funkar ??
Sen kanske tiden gör att vi minns mest av födelsedagen eller minnesdagen ? I år försöker vi alla fall satsa på födelsedagen och skall göra nåt Albert tyckte var kul. Sen om det blir fotboll eller nåt annat får vi se. Men att det blir jobbigt vet jag redan, det blir ju dubbel sorg hur vi än gör…
Innan allt detta hände så var jag absolut ingen ”gravmänniska” Jag minns mina far och morföräldrar när de levde och det vi gjorde och har besökt deras gravar ytterst få gånger. Det var inte Camilla heller ! Hon har alltid sagt att OM hon går bort först så ville hon spridas i en minneslund, ett av skälen var att ingen skall tvingas att åka och sköta en grav, Jessie kanske bor i en annan stad och jag vill att ni minns mig som levande ! Sen tror jag min ängel ändrade sig lite sista månaderna/veckorna eller snarare blev det, Ni gör vad Ni känner ? Det kanske är bra för Er med en plats att gå till ??
Vi har nu en urnplats och det skall bli liggande stenar, då finns inget krav på blommor mm. Och även om det fortfarande är jobbigt att åka dit så har den blivit otroligt viktig. Och den blev det ganska omgående, jag minns mina tankar första veckan när jag åkte dit, varför står jag här och gråter ? Min ängel var ju inte där än då kremeringen inte var klar och vi inte haft urnsättning ??? I går var jag och tog hem lyktorna och körde dem i diskmaskinen, de måste ju vara rena … Ikväll sattes de tillbaka med nya ljus igen..
Det har nu gått ett år sen Milla slapp lida mer, att sen förlora Albert med gav ju sorg, saknad och ensamhet en nivå till ! Jag har lärt mig massor om mig själv, om prioriteringar, om att vara ärlig mot sig själv, om hur jag mår, om att uppskatta en vän, om att se människan och inte en ålder eller kön, och jag har tillåtit mig att göra det jag uppskattar och umgås med de jag vill. Jag har säkert en annan syn och inställning till en massa saker.
I fredags fanns jag för en vän som står inför det ingen vill uppleva, hennes bästa vän står inför samma avsked som min ängel. Jag hoppas i alla fall att min ”erfarenhet” att en hand, en axel, ett öra eller mess kan lindra något .. Sen är alla olika och behandlar oro och sorg olika. Men det jag minns som jobbigt var att det var få personer (även om jag har flera) jag orkade prata med som förstod eller kunde ge mig råd och stöd som jag tog till mig.
Jag kan bara säga, jag kände så här, jag har gjort så här …Och jag har förmånen att ha flera vänner som funnits hela tiden och det är jag så tacksam för och det har ju gett mig kraft att stötta min dotter.
Kram
oväntatunderbar 