Två år och helvetet kommer tillbaka !
Tanken med den här bloggen är att ärligt skriva hur läget är vid en tidpunkt och sen kunna gå tillbaka och sen förhoppningsvis se en ”förbättring”. Jag får ibland höra att nu har det gått över ett år sen Milla och Albert gick bort så nu blir det bättre och du måste komma tillbaka !
Just dessa dagar kan det dock frågasättas ..
Det är en sak att förlora sin fru och en annan sak förlora sitt barn.
När Milla gick bort fanns Alberts som tröst på nåt vis och det som fick mig att se framåt..
När man förlorar sitt barn har man oftast sin fru/ man kvar så man kan stötta och trösta varandra och syskon.
Att förlora bägge är nog ett moment 22 som är fel hur man än gör.
Jag har en underbar dotter och några helt fantastiska vänner som stöttat men de har också ett eget liv, sina familjer och barn att ta hand om.
I helgen fyllde min ängels syster år och för två år sen ville min ängel absolut försöka åka ned till Linköping en sista gång… Då pratade vi mycket om hur det skulle bli sen ! Jag förstår fortfarande inte hur det kan komma sig att hon var så lugn och klok trots att hon visste att tiden var begränsad. Min svägerska och jag hade lite olika tro på hur vi skulle umgås efter att Milla gått bort och Milla säger helt lugnt, det är klart det blir annorlunda ! Redan då säger hon att jag skall fortsätta leva mitt liv !
Må bra så jag orkar och ta hand om barnen.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker att jag lyckats..Undantaget är min relation till min fantastiska dotter Jessie.
I fjol mådde jag skit hela hösten och det var nog inte förrens vid nyår det började vända upp igen.
Jag hoppades då att det skulle kännas bättre nu.. Men sanningen är att skillnaden är nog inte så stor. Jag vet att jag inte är senil för mitt minne är det inget fel på. Det som gör att det är lika kasst eller sämre är nog att alla minnen med att Camilla blev sämre och sämre finns kvar och de kommer upp när som helst. De tråkiga minnena kommer också tätare och tätare då det var så det var… Sen blandas det med att jag saknar det familjeliv vi hade.
Och jag påminns ständigt om det, även när man gör kul saker. I lördags när jag var på Monster Jam med en underbar liten fyra åring som hellre ville köra med sin bil på golvet bredvid kiosken än att se showen så kommer tanken på när Vi var i USA och Jessie var nio år och gick på nöjesfält där man betalade entré och alla attraktioner ingick. Det lustiga var att Milla inte åkte nåt, det var långa köer och Jessie helst klättrade i en klätterställning i lekparken !! I princip samma som i alla lekparker…
Och det kommer många tankar, jag lovar !
Ensamheten gör att jag inte vill vara själv….men samtidigt är jag livrädd för att skapa en relation med nån jag inte tycker om på rätt sätt då jag redan har människor jag älskar och tänker fortsätt älska.
Moment 22 igen…
Jag vet också att jag har två månader framför där jag har minnen varje dag…
Jag skall ändå göra kul saker med människor jag tycker om och det tänker fortsätta göra det även om jag mår skit.
Nån gång hoppas jag att energin och livsglädjen kommer tillbaka..
Kram
oväntatunderbar 