Vad händer när man förlorar sitt barn ?

Vad händer när man förlorar sitt barn ?

11:e Juli 2016 förlorade jag hastigt min son, fem månader tidigare hade min fru förlorat kampen mot cancern. Jag hade då ingen aning vad som skulle hända och hur jag skulle klara att leva vidare.

När Milla gick bort läste jag hur det ”brukade” vara, först kom en chockfas, sen sorgetid  och sen saknad och anpassning. För mig så klev jag då fort in i sorgetiden och även saknad och anpassning kom väldigt fort för jag hade en funktionshindrad son att ta hand om. Och det gick ganska bra.

När Albert rycktes från oss kom nog chockfasen. Återigen fick vi gå till begravningsbyrån och köra allt igen.  Att beställa en barnkista är nog det värsta man kan göra som förälder.Jag försökte sen göra det jag planerat och var hos min vän och vi var på rally första helgen.  Så här efteråt låter det ju helt korkat  ! jag träffade både vänner,  kollegor och kunder.  Det är därför jag kan säga att jag  var i en chockfas.

De hämtade alla hjälpmedel och tog bort alla anpassningar ganska omgående. Det var vidrigt att vara hemma för nu hade jag ett tomt rum och ett tomt och TYST hus ! På ett halvår ändrade sig mitt liv fullständigt från ett aktivt liv då vi gjorde saker när vi hade möjligheten, det var alltid liv i huset med assistenter, familj och vänner. Nu är det tomt och tyst och det enda jag har är tid.

Och jag hade nog som tur var ingen aning om hur jävligt det skulle bli sen när vardagen kom.

Jag umgicks med min närmsta vänner i Juli och jag  hade nog inte fattat vad som hänt på nåt vis, eller jag tror jag ”glömde” vad som hänt för när man var borta så var ju sällan Albert med så jag tror min hjärna lurade mig på nåt sätt. Att umgås med familjen var ett rent helvete för det vara bara minnen !

En mycket kär vän lurade med mig att åka finlandsbåt ett dygn och känslan att sitta på Ålands hav  och samtidigt planera sin sons begravning via mess med sin dotter var ju absurd. Men det var mycket trevligt då jag kunde koppla av i ett tryggt sällskap.

Vi beslöt att ha begravningsfika i trädgården så det var lite att fixa innan men inget konstigt då vi ofta haft många gäster hos oss.

Det var jobbigt att begrava Milla och det blev absolut inte bättre nu.

Jag hade min själsfrände vid min sida för att jag skulle orka och Jessie hade med Johan (pojkvän) och det behövde vi bägge. Men tanken som slår mig i kyrkan är att nu sitter det två nya personer till på första bänken. Och väldigt få vet ju om vem min vän är och att den unga vackra kvinnan bredvid mig inte är nån ny fru även om jag presenterade henne som vän och kollega ! Men hon var mitt stöd och det är jag otroligt tacksam för. Videosnutten med sång är från Clownklubben och det var den enkla delen att välja. Vi valde sen Memory ur Cats, Tröstevisa med Benny A och Öppna Landskap av Lundell.. Musik Albert hade gillat.

Till fikat i trädgården hade jag bett Alberts assistenter att hjälpa till och då de hittar i köket och känner oss så väl så flyter allt bara på. Jag måste erkänna att jag minns inte allt från fikat mer än att många frågade vad som hände och alla tyckte det var trevligt trots det som hänt.

Jag har ofta fått höra att begravningen är ett steg i sorgearbetet,  i mitt fall är det efter den  då ensamheten,  sorg och saknaden av allt börjar. Dagen efter åkte jag och min gamla polare ut i skärgården med hans båt och då kom nog allt ifatt…Det var måmga tårar, mycket whiskey och många mess…jag var nog rätt tråkigt sällskap..

Det har varit en höst i kaos och en vår då jag försöker kämpa mig upp igen och en viss vänskap fördjupas och är så viktig för mig ! . Man kan tro att när man är på väg tillbaka, jobbar lite mer, umgås mer med vänner så är allt bättre. Men minnen och saknad kommer flera gånger varje dag och man påminns av små detaljer  när man minst anar det. Det har också en baksida, om man vill umgås och vill träffa människor så gör det att saknaden  även där blir större och ibland så otroligt mycket större…

Fortsättning följer…

Kram