Hur tar man farväl av sin älskade tre gånger ?

Hur tar man farväl av sin älskade tre gånger ?

Efter att Camilla gick bort fick jag höra att begravningen var viktig för att ta farväl.

Jag vet fortfarande inte hur man tar farväl  av sin älskade ? Eller jag tog ju farväl sista kvällen till min ängel , och på begravningen och till sist vid urnsättningen eller ? Men ändå är hon med mig varje dag !

Men jag tror att en begravning är bra för vänner o släkt som ett sista avsked.

För närmsta familjen och vänner är det nåt annat. Varför säger jag så ? Jag skall berätta hur jag kände och vad vi gjorde.  Jag visste ju ganska väl hur jag trodde min ängel ville ha sin begravning, det var inget vi pratade om, hon sade till mig nån gång när jag nämnde begravning och arv, Du vet ! Du känner mig och jag litar på dig ! Hon hade däremot berättat för Jessie vilka sånger hon ville ha. Jag tror inte hon ville göra mig ledsen med att prata om det. Vi visste också att hon alltid bara ville ha sina närmsta vänner och släkt med. Inte människor hon kände ”förr”.

Vi sköt fram begravningen så långt vi kunde då vi hade Alberts planerade ryggoperation inplanerad. Det gjorde att jag hade nio dagar på Karolinska innan begravningen ! Så jag och Jessie satte ganska omgående igång med planering av begravningen,  jag har erfarenhet av att arrangera   kalas/ event/party mm så även om detta var nåt annat så gick det lätt , kyrka och församlingshem, var ganska enkelt och även upplägg med smörgåstårta och fika mm. Vi gick nog in nån ”arrangera mode” på nåt vis. Vi ville också ha det så personligt det gick och det kändes jättebra att ha en pastor som vi känner sen gammalt, familj och vänner hjälper till med dukning, även begravningsbyråns person var någon Camilla kände. Så redan första veckan hade vi allt klart utom solist.

Men även det löste sig när man fick tänka klart nån dag. Och det kändes jättebra att Camilla även de träffat de som sjöng för henne. Tack igen Mia & Jocke !

Sen till själva dagen , Abbes operation blev uppskjuten så jag hade mer tid för fix. När jag gör nåt nytt försöker jag förbereda mig mentalt, men hur gör man det ? Vi hade bra koll på det mesta, vi dukade och fixade på förmiddagen. Det var ganska skönt att träffa några innan och anpassa sig till situationen på nåt sätt. Vi åkte till kyrkan i tid så vi kunde gå in se innan vilket är nåt jag rekommenderar. Att se en kista är aldrig kul men att veta att sin fru ligger i den är vidrigt ! Hur det är att göra samma sak sex månader senare och ha en son i kistan är obeskrivligt.

Att sen möta alla och hälsa är jättekonstigt ! Man vet ju att alla bryr sig och lider med oss, man försöker ju vara artig fast man egentligen bara vill skrika rakt ut!

Hela ceremonin gick bra och var jättefin ! Men nåt mer påtagligt än att sitta själv med sin dotter bredvid finns nog inte, (Jo det kom sex månader senare). Sången var underbar och jag filmade, både för att ha kvar minnet men även för att focusera på nåt annat så jag inte skulle falla samman. Att ha en två-åring med i kyrkan som går fram och sätter sig bredvid sin fasters kista när de sjunger är underbart !!!

Sen kommer det som blir så känslomässigt fel, efter ceremonin så går alla ut och kramas och åker sen till församlingshemmet. Jag och Jessie dröjde oss kvar medvetet, vi fick då också se blommor flyttas till grav/urnplatsen och kistan bäras ut till bilen igen för att föras till kremeringen. Det betyder att detta var sista gången jag såg min fru ? Men hon var inte vid graven. Vi skall ta farväl ytterligare en gång när urnan skall gravsättas. Jag har alltså tagit farväl sex gånger i år ?

Efter detta åker vi till församlingshemmet för minnesstund och fika. Jag minns så väl min första tanke när jag satte mig ned, jag mindes mina tankar från ”min” 50 års fest , nästa gång vi ses är på Millas begravning ,USCH för att få rätt !!. Minnesstunden gick sen bra, några berättade minnen och vi pratade mycket, men jag tror aldrig man känner sig så ensam som vid en minnesstund. Jag fixade att tacka alla utan att bryta ihop iallafall.

På kvällen tror jag vi åt pizza med familjen ???

Jag vet bara att det kändes bra att vi kunde ge min älskade en fin begravning ! Men när vi åkte till graven på kvällen för att fota blommorna så kändes det så fel, jag visste ju att min ängel inte var där ! Men ändå står jag där och gråter.

Idag har det gått ett år och minns nog själva begravningen som fin även om jag gråter när jag skriver. Låten är Utan dina andetag av Kent och den älskade Milla, den är nu också speciell för mig då den är mitt minne av min ängel. Jag vet också att den betyder mycket för min själsfrände som stöttat mig nåt oerhört i år och den gemensamma nämnaren är kärleken till våra respektive.

Jag vet också att jag lärt mig något och kan förstå lite hur en vän känner när hon mister sin vän i samma skitsjukdom. Jag kan inte göra nåt åt tårarna men jag förstår lite och kan kanske lindra lite genom att lyssna och berätta hur jag känt…

Ett år har gått och livet går framåt trots allt och nån gång skall jag komma till den punkt då jag skall leva livet som om varje dag vore den sista !

 

Kram

Författare: ovantatunderbar

Man strax över 50 som levt med hustru, utflyttad dotter och en gravt funktionshindrad son. Under 2016 förlorade jag både hustru som förlorade mot cancer och sonen som hastigt lämnade oss. Jag kommer här försöka berätta min historia om hur det varit att leva, hur det är nu, alla frågor, ensamhet, nya vänner, relationen till gamla vänner mm mm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s