På morgonen den 11:e juli lämnade jag Albert lugnt sovande på sjukhuset för att åka hem och duscha och packa för en vecka på karolinska.
Helt plötsligt ringer läkaren o säger att Albert blivir sämre ! Fortare kan man inte åka från oss till akuten, när jag kommer inspringande på iva ser jag tre läkare stå vid en disk och jag förstår direkt vad som hänt ! hela situationen känns som jag är med i en film ???
Att sen stå med min dotter och min bästa vän vid Alberts säng och vänta på övriga familjen är inget man vill önska sin värsta ovän men minnet är NU ändå ”fint” på nåt vis..Albert var fin och såg ut som.att han sov. Det kan vara bra för er som läser och har barn som undrar. När Milla gick bort i januari var jag ”klar” och åkte hem ganska snart så mormor skulle få säga adjö.
Nu var jag tvärtom ! jag och min soul var kvar säkert 3-4 timmar för att ta in allt.
Jag är ändå tacksam för att vi fick ha Albert, han blev oväntat underbar !
Jag är också tacksam för allt jag lärt mig om livet av eller tack vare Albert.
All den glädje han spridit
All den tid jag tillbringat med min son.
Att alla människor är olika och att jag skall försöka respektera alla.
Att acceptera andra människor
Att behandla andra människor med respekt såsom du vill bli behandlad.
Att även människor med svåra funktionsnedsättningar kan ge så mycket glädje !
Sen är jag den förste att erkänna att det finns tusen saker jag skullle gjort annorlunda, och det river i mina så dagligen.
Men det är tyvärr inget jag kan ändra på..jag kan bara ändra på hur jag agerar i framtiden…
Kram
oväntatunderbar 