Alla säger man skall se framåt i sorg…
Det försöker jag göra men Jag vill också se i backspegeln och minnas mina änglar !
För ett år sen blev Milla allt sämre och vi var på div undersökningar , urologen säger att strålningen skadat det mesta i underlivet, cancer läkaren säger nej det måste vara nåt annat ?, men ingen vet varför mage och benen svullnar ? (två veckor senare visste vi) eller snarare sköterskorna på canceravdelningen kände igen det ??
Vi fick tipset att testa alternativ massage och bara att ta sig från bilen (ja jag hade kört fram till dörren) var ett helvete för Milla. Men det kändes lite bättre några timmar efteråt..Och här kom ytterligare en idé på orsak ??
Jag for runt som en galning och sökte kompressionsstrumpor mm, Då man i detta läge gör allt man kan för att min älskade skulle lida mindre så köpte jag allt jag fick tag på ! Inget funkade !
Så mina minnen av december 2015 mest elände med några få undantag..Att jag ens orkade jobba förstår jag inte riktigt idag, jag hade en fasad utåt sen flera månader som jag nog var ganska bra att hålla.
Min erfarenhet detta år är att jag trodde i våras att jag kunde ”hantera” sorgen och saknaden efter Camilla ganska bra och såg framåt med ett liv med Albert och gjorde saker…
Sen miste jag även Albert.
Så nu vet jag bättre..jag hade så fel !
Ensamheten är nog det som är min stora våg att komma över..
Ensamhet och sorg verkar ha nån Matematisk ekvation e *s=tillvaron, utan energi, total saknad minimal framtidstro ??
Jag gör saker men energin tar fort slut…
Självklart skall man säga,
Jag är fri att göra vad jag vill.
Jag kan åka vart jag vill..
Jag flytta vart jag vill
Jag kan köpa det jag har råd med..
Men….
Två av De jag vill göra det med är himlen
Även om det går framåt så kommer vissa saker att ta tid och kärleken och vissa minnen försvinner aldrig..
oväntatunderbar 