På fotboll med ståskal !

Storyn om Albert del 5

På fotboll med ståskal !

I takt med att Albert växte så ökade kravet på husköp. Vi bodde i en etagevåning på våning två och tre så att bära barn i trappan var ingen hållbar lösning. Dessutom blev Camillas reumatism inte bättre. Då vi bodde centralt och trivdes väldigt bra med både läge och standarden så var kraven höga.

Enplanshus eller liknande, max 20 minuters promenad från centrum, mitt jobb, habilitering sjukhus och framtida skola. Kravet på läget var vi helt överens om då både jag och Camilla uppskattade att bo centralt och insåg att det kommer bli många besök på habilitering, sjukhus, bad mm

Då Camilla jobbat med omsorg så hade vi även med aspekten att det skall vara enkelt att ta sig till jobbet även för framtida assistenter och med facit i hand så tänkte vi helt rätt !!!! Jag kan väl säga utan att överdriva att Vi var ganska ”aggressiva” i vår budgivning på vissa hus våren 2005 men det fanns det fler som var och vi ”förlorade” tre villor vi bjöd på innan visningen..

Till slut kom vi överens med säljaren på en mindre hyresfastighet där övre planet var i ett plan med öppen planlösning, 140 kvm vind, garage mm

Den ”enda lilla detaljen” var att det krävdes hjälp med en trapphiss utomhus vilket till slut gick bra då huset och läget var perfekt. Vi skrev på huset i mitten av maj med tillträde tre veckor senare ! När detta var klart kändes det som att vi löst den största praktiska svårigheten..

Vi löste samtidigt ett önskemål till då vi ville ha svärmor i närheten då hon hjälpte till med Albert men också då hon och Camilla hade stöd och sällskap på dagarna. Så blev vår första hyresgäst. Vi fortsatte leva så aktivt vi kunde, och den sommaren  fick Albert både se Örebro cupen och Gothia Cup samt de flesta planerna i sörmland

I denna veva bröt jag även med mina föräldrar. Det var såklart ett svårt beslut och det hade flera orsaker där en var att de hade jobbigt att acceptera Alberts läge på nåt vis, samtidigt så fick Milla utstå div kommentarer och synpunkter och anklagelser mm

Droppen blev på min mors födelsedag då jag för tredje gången frågade om de ville ha nattgäster av oss på Örebro Cupen då Jessie skulle hoppa in i flickor 15 (hon var 14 då) och fick till svar att de bjöd in de gäster de ville ha. Camilla höll mig kvar när jag ville resa mig från bordet och gå direkt..

Bilden är tagen från Gothia i Göteborg då vi löste Alberts behov av att stå sitt ståskal.

En sak som förvånat mig sen den dagen Albert började på dagis är hur enkelt barn hanterar barn med funktionshinder ! De kommer fram och frågar, sen är det klart ! Inget konstigt. Och de bryr sig nåt otroligt mycket ! Jag måste erkänna att en rädsla jag hade när Albert var liten var att han kommer bli ”ensam” med en assistent. Jag kan säga att det var precis tvärtom ! Det var alltid barn bredvid, runt, framför och bakom som ville hjälpa och stötta.Likaså har Vi alltid fått hjälp när vi gjort saker, Albert var med fram till han var åtta/nio år sen blev det för jobbigt för honom med värk när det blev längre aktiviteter.

Och jag vet hur många gånger vi burit rullstol med barn i uppför läktare, över staket och i trappor… Men alltid finns det hjälpsamma människor som kommer och hjälper till.

Vissa minnen är även av komisk karaktär, ett tag spelade en tjej i Jessies lag vars trevliga morbror var tongivande i VM laget 94, när han var med och tittade på och det kommer fram barn och vill titta på Abbe som står i sitt skal så ser man föräldrarna se lite konfunderade ut och drar lite i barnen..

Idag är det lucia och de flesta med barn går på luciafirande. Jag saknar Milla och Albert nåt oerhört och jag skulle självklart vilja ha bägge tillbaka. Även om det går framåt så är det nåt jag inte hade fixat att gå på idag så är det Alberts luciafirande utan Milla…

Ibland undrar man om det finns en mening med det som sker även om man inte förstår det ??

Kram15578544_1285572438166535_8259502197929044098_n

 

 

 

Författare: ovantatunderbar

Man strax över 50 som levt med hustru, utflyttad dotter och en gravt funktionshindrad son. Under 2016 förlorade jag både hustru som förlorade mot cancer och sonen som hastigt lämnade oss. Jag kommer här försöka berätta min historia om hur det varit att leva, hur det är nu, alla frågor, ensamhet, nya vänner, relationen till gamla vänner mm mm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s