Hur delar man sin frus cancer ?

Hur delar man sin frus cancer ?

Min älskade Camilla var Reumatiker sen 1997 så hon var van att alltid ha ont. Våren 2013 upptäcktes tumör i bröstet vid mammografikoll. Inledningsvis var vi inte så oroliga utan inställningen var, ok ta bort den så kör vi vidare. Däremot tog det tid innan Milla fick tid och det kändes som om de var nonchalanta.

Till slut får hon tid för operation  1 och de tar bort en liten tårtbit och sen fick man vänta på besked några veckor. Då kommer beskedet att de inte fått bort allt så de måste ta lite till, Operation sker och de tar lite till, ny väntan i veckor och samma besked igen !

Vid den tredje operationen tas hela bröstet bort. Ganska omgående gavs information om att efter några år kunde man göra en plastikoperation och få ett nytt bröst. För mig och även Camilla kändes det då helt ovidkommande ! Vi ville bara veta att tumören var borta ! Jag ville bara ha min fru kvar !

Under sommaren 2013 genomgick Milla en cellgiftbehandling och det var vidrigt att se på hur hon led. Hon tappade hår och det var mitt livs enklaste beslut att åka till Stockholm och köpa en ”riktig peruk. Hon hatade den !!! såklart  men kämpade på för den var ändå så ok det gick,,,

Milla sade efter cellgifterna att kommer det tillbaka så ger jag upp och vägrar !  Jag förstod henne och skulle inte kunna säga emot. Hösten 2013 visade cellprovstest förändringar så livmodern tas bort  av säkerhetsskäl.

Vi skulle inte ha några fler barn så ur den aspekten var beslutet lätt, men jag förstår så klart att det som kvinna måste kännas även om Camilla aldrig sa det rakt ut.

Men det viktiga var att Milla var FRISK !!!

Även om vi visste att det fanns risk för spridning, men vi fick höra att i dagens samhälle har de årliga kontroller och spridning händer sällan och om det händer kan de göra mycket !

Vi hade ett ganska Bra 2014 Innan påsk var vi med vänner och hälsade på andra vänner i Basel. Då Camilla alltid haft ont så har direktflyg och snabba transfer, bra boende alltid varit ett krav. Likaså nu då vi lämnade Eskilstuna halv åtta och klockan två satt vi på toppen av Engelberg i Schweiz och drack vin.

I Juli var vi till Venedig där vi njöt fullt ut på stranden ! Milla har alltid haft svårt att lämna Albert längre tid på kortis så vi har ofta rest långhelger (4-5 dagar) Det var trevligt  men Milla var trött på kvällarna, och redan nu besviken på sin kropp pga lätt viktökning som vi då trodde var effekter av cellgiftbehandlingen mm

Under hösten var vi till Budapest och hon kände sig nu tröttare på kvällarna men vägrade vila för det men vi var i säng senast 00. Redan nu kände Milla av att det började kännas i höften men trodde det hade med det reumatiska att göra.

I slutet av November var vi en söndag på 40 års kalas i Jönköping och bodde kvar på hotell till måndagen. På kvällen gick vi sakta genom staden och tittade på julbelysning och pynt. Samtidigt planerade vi löst min kommande 50-års fest som vi ville ha i trädgården på sommaren (vår bröllopsdag i aug), cocktailparty med liveband och en massa bus. Måndagen ägnades åt shopping och mys i lugn och ro.

Under vintern får hon allt ondare att gå, har ont i höft och är trött. I Februari 2015 åker vi och hälsar på dottern som nu jobbar i Basel. NU tvingade Jessica henne att söka hjälp igen !!! Vi får tid när vi kommer hem. Och det tar prover, röntgar mm i början av mars.

Vi var hos min gode vän på 50 års fest  den 9 mars i Milla hade väldigt svårt att gå, jag såg hur hon led, hade ont och var trött, men ändå kämpade hon ändå till ett när bussen gick tillbaka till hotellet, jag fick absolut inte beställa taxi !

Jag tog inte enda danssteg på hela kvällen för tanken var på vilket besked som skulle komma. Även om vi inte visste så fanns känslan redan där och även om man ”håller en fasad” så finns tanken där hela tiden.

Veckan efter kom svaret !  Ny tumör nu i höften !

Skelettcancer !!! Enligt läkarna var det goda möjligheter ! Det fanns bra behandling och prognosen för överlevnad var 2-6 år, kanske 10 ?? i bästa fall..

Hela världen rasade samman ! Nej det går inte ! Vi har en son att ta hand om också.. Jag var hemma från jobbet minst tre/ fyra  veckor tills behandlingar  mm var igång. Jag ställde också in min planerade 50 års fest på sommaren på en sekund ! Camilla ville att jag skulle fira men accepterade då hon inte visste hur hon skulle må, jag ville absolut inte fira nåt !!! Vi tvingades även berätta för dottern via telefon då hin var i Schweiz. Vi hade många långa samtal dessa veckor och vi lovade varandra att kämpa så länge det gick.

Nu var det dags för  cellgifter igen, dock en mycket lindrigare form, sen efter det strålning. Den 10:e Maj var vi i Karlstad på nästa 50 års fest, Camilla fick bestämma och hon ville leva. Det var en konstig fest , försöka vara trevlig , hålla fasad igen !  Jag hade dåligt samvete för jag var för mycket med gamla vänner.. HUR ACCEPTERAR MAN läget.och lever .2-6 år, eller snarare vi var inställda på 2-3 år.

Jag hade ett elände att hålla tal då vi visste att när min goda  fyller 60 är Camilla inte med. En helt absurd tanke mitt i ett redan känslosamt tal.

 I Juni fick jag gå själv på nästa 50-års fest , som tur var blev det en ganska stökigt tillställning med mycket ”nya” människor och några riktigt goda vänner som visste hela läget.

Efter Strålning fick vi svaret att det var en bra prognos , och tumören växer inte och sprider sig inte. Men du får inte ramla och bryta höften …

Under sommaren ville Camilla bara vara med familjen,  hon ville inte åka nån annanstans. Jag kunde bara tyst acceptera läget

Vi var till Örebro o såg fotbollscup för syskonbarn och det mesta var ok även om oron hela tiden finns där. Det blir också svårt att prata om framtiden men vi försöker, vi hade många planer för vintern/  våren  i fjällen med syskonbarnen.

Och tanken fanns på att göra det så bra det går så länge det går.

Med facit i hand är det så mycket jag önskar jag gjort annorlunda !

Ta hand om Era nära och kära !

Visa att Ni Älskar dem !

Lev Nu !

Lägg bara energi på det du kan påverka !

Kram13645262_1149127051811075_102263151073914101_n

 

Författare: ovantatunderbar

Man strax över 50 som levt med hustru, utflyttad dotter och en gravt funktionshindrad son. Under 2016 förlorade jag både hustru som förlorade mot cancer och sonen som hastigt lämnade oss. Jag kommer här försöka berätta min historia om hur det varit att leva, hur det är nu, alla frågor, ensamhet, nya vänner, relationen till gamla vänner mm mm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s