För tre år sen rasade allt för fösta gången.
Igår mådde jag skit och jag trodde att orsaken var känslorna av att komma hem från en helg i England men idag blev jag påmind om varför. Vissa dagar mår man skit och ofta är det minnen som finns där även om man inte tänker på det direkt. Det är svårt att förstå så jag bara accepterar att det är så.För tre år sen fick Vi/ min ängel beskedet att tiden var begränsad och jag fick för första gången berätta om henne på facebook för vi orkade inte ringa eller messa alla..
Så här skrev ja då:
Igår hade jag nog dem sämsta dagen i mitt liv.
(Jag trodde jag hade den när Albert blev blind)
Jag och flera av mina vänner brukar skämtsamt säga Bryt ihop och gå vidare !
Vi (Albert) står inför en stor operation som måste göras så det är bara att ”gilla läget”.
Ändå finns det vissa saker man inte kan förbereda sig för eller gilla.
Att få ett besked att den man har kär har fått tillbaka den ”förbxxxxxde” cancern får en att tänka många tankar…
Det blir ju inte bättre när man redan innan tror sig veta prognosen.
Sanningen kommer då som en käftsmäll av MikeTyson
Först kommer Nu får det vara nog !
Sen kommer vad händer sen ?
Sen bryter man ihop !
Men på nåt konstigt vis så gick solen upp i morse också och jag kan/ får inte ge upp !
Men jag vet att vår tid tillsammans är begränsad ! (Sen kan den vara ett ,två, tio eller tjugo år)
Ta tillvara på den !
Gör nåt bra av den !
Vad är inte viktigt !
Det togs flera beslut igår på saker som blev helt oviktiga..
…och fler lär det bli..
Nu är det bara att försöka hitta energi för att kunna stötta..
Och det är konstigt hur mycket energi en 1,5 åring kan ge !!!
Att jag kommer fira min 50-års dag känns nu ganska osannolikt.
Så jag hoppas Ni förstår om vi inte dyker upp på alla kalas eller annat på ett tag..
Och Ni vet varför jag inte svarar på telefon på ett par dagar..
Kram
Det som sen hände kom fortare än vi befarade och blev ju värre än jag nånsin kunde ana då och jag har sen dess fallit fritt flera gånger till pga att det känns som att allt rasar (tyvärr) men samtidigt lärde jag mig massor av Milla. Jag begriper fortfarande inte hur hon fick mig att gå på flera 50 års kalas 2015. I morse på fikat diskuterades hur en kvinna som var förlamad i en stor del av kroppen kunde vara så positiv ? Jag kan nog svaret men kan ändå inte säga att jag förstår för jag har fortfarande skitsvårt att uppskatta livet för jag jag saknar och påminns ju om saknaden av Milla och Albert hela tiden. Men min ängel uppskattade livet in i det sista och jag tror att det är när man står inför faktum man inser på riktigt att alternativet inte leva är alltid sämre.
Så glöm inte att ta hand om varandra och oväntade underbara saker kan hända om du låter det ske..
Kram
oväntatunderbar 