Vad kan jag göra för andra?

Vad kan jag göra för andra?

Jag har några gånger fått kommentarer eller frågor från människor i liknande sits som mig eller som precis hamnat i samma sits.

Som tur är så är det inte så många som mist både fru och barn och det hoppas jag alla slipper. Jag kan ju bara läsa /lyssna och berätta hur jag haft och har det. Och vi kan stötta varandra. Och om jag kan hjälpa nån annan så gör jag det gärna.

Det gemensamma för oss alla är nog att vi läser om hur andra haft det och har det och undrar om vi är annorlunda. Och att vi känner att andra säger att de förstår men det kan de inte göra…för alla är olika.

Hur länge saknar man sin fru? När får/kan/bör man träffa en ny? Är det konstigt om man efter sex år inte varit på date? Eller är det fel att träffa en ny på en gång?

Hur många far/mors dagar/jular tar det innan man kan fira den ”normalt” igen med sitt/ sina andra barn? Är det ok att inte ha rört sitt förlorade barns rum efter fyra år? Varför är det så svårt att åka förbi mitt barns skola? Hur länge är det jobbigt att träffa andra barn i rullstol, varför är det så jobbigt att träffa min sons assistent eller skolpersonal, är det normalt att inte vilja åka till graven? osv

Många frågor och det finns ju inte ett enda svar…

Min situation är ju att det var en sak att förlora min fru och ha min son (och dotter) kvar och jag/vi skulle fokusera på att ta hand om honom.

Det tror jag att jag hade fixat och kanske då också tidigare varit redo för en ny relation?

När också Albert försvann så dog ju mitt liv. Och all sorg blev tredubblad på nåt vis. Men jag kan bara dela mig med mig. Det var skit, och jag saknar dem nåt fruktansvärt ibland. Du vet aldrig när det kommer. Och så här känner jag nu..

Jag har alltid varit en känslosam person, samtidigt är jag lösningsorienterad vilket är en fördel när man har ett funkisbarn. Vi har ju ständigt ställts inför nya problem och nya förutsättningar. Men åren med Albert har också gjort mig mycket mer förstående för att alla inte är lika.

Så Jag blir minst sagt frustrerad när man i tv måste lära vuxna människor som tittar på fotboll att det är ok med olika hudfärg och att Durmas är svensk. Det är pinsamt! Jag har också svårt när man i TV drar upp sin diabetes som en kamp mot döden varje dag!

Min dotter har levt med diabetes sen hon var nio år och hon vet att den har biverkningar längre fram om man inte sköter sig. Men hon har spelat fotboll på hög nivå, hon har pluggat mitt i ett sorgearbete, hon har bott på en djurfarm i Nigeria. Och jag lider med henne ❤️Men det går att hantera även om det är jobbigt ibland. Precis som många andra sjukdomar, handikapp, eller andra svårigheter. Men du själv måste vilja. Den som däremot har fått en cancerdom och vet att det är sex månader kvar, hon/han kämpar för att leva😧😧. Man måste ha lite perspektiv på sin tillvaro.

Jag har också insett att det är väldigt olika hur ens familj och vänskapskrets ser ut efter en förlust. Jag har ju (enligt mig) förmånen att ha flera väldigt nära vänner ❤️❤️som lyfte mig när det var som värst. Jag har ju haft jobbigt att umgås med våra gemensamma vänner då det påminner så mycket om livet innan.

Det som jag både hört och läst är ju att många som förlorat sin partner känner att den första tiden får man knappt vara ifred och sen efter en tid så kommer ensamheten då allas familjeliv fortsätter.

När det gäller att förlora sitt barn så är det så fel och det kommer man aldrig över. Jag fick igår Dantes pappas text tillsänt mig och jag vet vilket helvete han står inför, men han satte redan ord på flera viktiga detaljer. Inga fler kramar, inga fler farsdag.. Om man inte varit med om det förstår man inte.

Det enda vi kan göra är fortsätta leva för vi har bara ett liv❤️

Kram