Hur är det att åka på semester med en annorlunda familj ?

IMG_0334

När Albert var liten var det ju ingen större skillnad, det var ju som att åka på semester med vilken bebis som helst även om han var 2-3 år, vi har bara haft småbarn längre kan man enkelt säga. Ju äldre Albert blev så blev han större och han blev svårare för oss att förflytta på ett smidigt sätt för honom. Och samtidigt som han växte så kom ju också det kroppsliga bekymren med höfter och smärta i kroppen när han satt för länge. Det gjorde att från det att han var sju/ åtta år så var han med allt mer sällan. Vi pratade om att ta med assistent på nån trip men när min ängel fick cancern första gången 2013 så lades de tankarna på is lite..

Samtidigt fick jag och Milla tid för oss själva och kunde vi ju koppla av lättare.

Tretttonhelgen 2010 åkte vi allihop till fjällen sista gången.

Hur var det ? Alla som åkt till fjällen vet ju att det är fullt i bilen.

Lägg då till en rullstol, ett ståskal (ett formgjutet stöd som gjorde att Albert kunde stå) , en ”vagn” som ståskalet skall stå i, blöjor, mediciner, lyfthjälpmedel, underlägg mm mm Men det handlade mycket om att planera och lösa praktiska bekymmer. Hur kan man ta isär saker och snabbt skruva ihop dem ? Hur packar man effektivats. Hur bor vi så allt funkar så enkelt som möjligt ? Så vi har ofta varit en hotelfamilj, ringer man och frågar får man ofta bra hjälp.

Likaså måste resan planeras, hur länge kan Abbe sitta ? Var kan vi pausa ? Där blir det fika o kisspaus. På plats så blev det såklart inte lätt, då vi alltid åkte med andra familjer eller med jobbet så underlättade det oerhört. Jag kunde smita ifrån och åka skidor med dottern då jag visste att Milla hade stöttning med Abbe.

Sen handlar det om att anpassa sig till situationen, var vi på after ski kunde Albert vara jättenöjd eller skitförbannad och då var det bara att gå hem. Likaså fick man reka ny restaurang så det funkade rent praktiskt. Våra vänner och mina arbetskamrater var ju vana och det har aldrig varit nåt bekymmer.

Likaså så har vi haft förmånen att ha det ok ekonomiskt samtidigt som Albert inte hade några aktiviteter som kostade så hittade vi nåt han tyckte var kul så var kostnaden totalt oviktigt !

Jag minns att jag fick frågan om vi inte tyckte det var dyrt att hyra sitski med skidlärare mm. Jag minns inte kostnaden men min fundering var då, om han tycker det är kul ? Vad kostar det att köpa en ? Och vad kostar utbildning för att jag och Jessie skulle få åka själva med honom  ! (Bägge var hyffsade skidåkare).

Så även om det var jobbigt och krångligt ibland så har jag aldrig ångrat att Albert blev ”medsläpad” på skidresor, fotboll, handboll, biltävlingar, sandstränder mm

Det enda som är kvar är sorgen att vi inte kunde göra mer med honom pga av hans fysiska begränsningar. Vi fick också rådet tidigt att leva som en vanlig familj och även ha ”egen tid” . För mig blev min egen tid eller ventil att jag var i garaget med ett bilintresse.

Och de få bilder jag nu har där Albert åker i nån av mina leksaker är fina minnen…

Mitt råd är !

Se lösningar och inte problemen, då blir det så mycket roligare..

 

 

Författare: ovantatunderbar

Man strax över 50 som levt med hustru, utflyttad dotter och en gravt funktionshindrad son. Under 2016 förlorade jag både hustru som förlorade mot cancer och sonen som hastigt lämnade oss. Jag kommer här försöka berätta min historia om hur det varit att leva, hur det är nu, alla frågor, ensamhet, nya vänner, relationen till gamla vänner mm mm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s