Nu är jag inne på vissa delar som är lite jobbiga och svåra att skriva. Detta är dagens produktiva utkast. Det börjar på kvällen efter att Adrian förlorat sin son. Sonen är väldigt lik Albert.
På kvällen ringer Åsa och ja svarar.
Å-Hej hur är läget? När kommer du på fredag?
A -Jag kommer inte, August dog i morse.
Det är tyst i luren
Å -Vad säger du???
A –Jo …sen börjar jag storgråta…Jag skriver sen…
Å – OK kram
Monica ringer och vi pratar, eller jag gråter nog mest men det är skönt att höra hennes röst.
Två dagar senare:
Det är en fantastisk kväll och jag sitter och ser solen gå ned över sjön. Det är många båtar ute och allt borde vara perfekt. Monica frågade om hon skulle komma över men jag sa nej, vet inte varför? Men vi ses ju om några dagar.
Jag sitter med en whiskey som inte smakar något, jag minns vad jag tänkte för fem månader sen.
Jag vågade aldrig fråga hur Carina kände inför att dö? Jag vägrade ju acceptera eller förstå det även om jag visste det på något vis. Kan man ens tänka sig hur det känns när man ska dö? Att veta att man ska försvinna från allt och alla? Jag vet inte heller om jag hade velat ha svaret? Det är nog väldigt olika såklart. Men jag vet fan inte vad som är värst, att lämna sina barn eller förlora ett barn? Det borde få mig att vilja leva mer men just nu känns det tvärtom. Telefonen ringer.
M -Hej. Hur går det?
A -Jo, saknar dig.
M -Jag har en jobbfråga, hur tänker du här?
Jag vet att det bara är för att jag skall tänka på annat men jag uppskattar att höra hennes röst. Samtalet blir en timme.
En vecka senare..
Jag och Monica sitter på altanen och pratar och jag tänker tillbaka och berättar.
När August var 4-5 år var Carina och jag på ett föredrag där man diskuterade ämnen som hur man lever med vetskapen att våra barn inte blir gamla, hur lever man som en vanlig familj, kärleksliv, hur länge byter man blöjor på sina barn, hur klarar man bakslag? för de kommer komma? osv. Många svåra frågor och jag kände mig ganska obekväm med frågorna men hade en fru som jobbat inom vården så hon hade en ärligare och rakare syn på det och vi kunde prata om det i efterhand. Vi har hela tiden vetat att August inte skulle bli gammal men Vi visste inte om det var 15, 25 eller 35år och det var inget vi tänkte på dagligen. Vi hade alltid nuet i focus.
Det var också ungefär vid denna tid som jag insåg lite hur vår tillvaro skulle se ut framåt och jag bestämde att för att orka så skulle jag inte jobba mer än halvtid på mitt ”vanliga” jobb. Det var ett beslut jag inte ångrat! Jag är såklart tacksam att jag har ett jobb (ekonomisk rådgivare och nu ekobrottsutredare) där det är möjligt för det krävs flexibilitet! Att inte behöva gå upp och jobba (om jag inte hade bokade möten) när August varit vaken en hel natt är rätt så skönt och då hinner man ladda energi till nästa natt. Likaså när det gäller sjukbesök, operationer, habilitering, träning mm, Och med åldern så blir det inte mindre! Men ändå har jag dåligt samvete för att Carina fick ta många besök tillsammans med assistenten när jag jobbat i Örebro.
Men det hade en fördel! Jag har varit med om min sons uppväxt, Och det känns definitivt rätt nu när August lämnat mig eller oss.
August kunde inte prata och var blind, hur kan man då kommunicera och lära känna sitt barn? Det är en fråga jag inte kan svara på utan att försöka förklara. August var tydlig med att ge ljud om han var nöjd eller missnöjd. Likaså om han var törstig så räckte han ut tungan. När han var glad och låg i sängen så hörde vi på ljuden och sen så drog han armarna upp och ned mot madrassen. Han hade också ett skratt som var så smittande så det gick inte att missa när han var glad.
Det fanns också ett ljud som kan liknas med didididi som var glädje, det konstiga är att min morfar hade ett liknande ljud efter sin hjärnblödning för tjugo år sedan.
Och han älskade när man låg bredvid honom i sängen så jag har haft närhet till min son i tretton år! Det gjorde att vi som kände honom kunde kommunicera på ett konstigt vis, det var också livsviktigt för alla som arbetade med honom och de var jätteduktiga på att tyda.
Så även om det var många stunder där man undrade varför han skulle stå ut med operationer, sjukdomar, epilepsianfall, smärta i kroppen osv så var det fler stunder med ren glädje, Jag måste vara tacksam för den tid Vi fick låna honom i våra liv.
Ett exempel är när jag lyft över honom i bilen, cabbat ned och vi åkte ut och åkte i det fina vädret. Jag missade en vägbula och blev först rädd att han fått ont? Men det skrattet han gav gjorde att jag körde över samma vägbula fem /sex gånger till.
Det kan bara beskrivas som Oväntat underbart! Nu måste Vi försöka sova även om det just nu är väldigt svårt. Imorgon skall både jag och Linnea få träffa en läkare.Tack för att du följer med. Jag måste få något så jag kan sova och jobba just nu är inte att tänka på. Det händer ju egentligen ingenting men tankarna bara snurrar.
Då det känns skumt och opraktiskt att Monica är här så är jag ganska mycket hos dem eller hos henne då Per-Anders jobbar.
Vissa kvällar är Linnea och Anders här och vi försöker förbereda begravning. Vi har bestämt att den får vara här hemma och alla assistenter har lovat att hjälpa till. Vi vet ju redan hur allt går till så det blir ganska enkelt, vi beställer tårtor och köper hembakat från Himmelsberga på Kungsudden i Kungsör som Monica fixat. Möbler och porslin finns så allt löser sig.
Kapitel 16
Augusti
Begravningen
Jag går upp tidigt, Solen skiner sen länge. Yr.no säger att det skall bli fint väder och ca 24 grader så det är lugnt. Alla möbler är ute, dukar o blommor läggs på och allt porslin står framme i orangeriet och kylen är full med kaffebröd och tårtor står i ölkylen i mot garaget, P1800:an och C70:n är nyvaxade och står prydligt på sina platser synliga från trädgården genom glasväggarna in i fingaraget.
Jag har bett Monica vara med och hon kom tidigt så vi tar en kaffe på trappen och kan sen åka ihop med Linnea och Anders.
Vi går igenom allt tillsammans en sista gång alla fyra så vi vet och åker sen mot kyrkan. Samma procedur igen, gå in och se en lite mindre kista, tala med de som skall sjunga. Hälsa på prästen o begravningstjejen. Jag har bett Pernilla Andersson Dregen sjunga tillsammans med hennes pianist så det skall bli fint att höra.
Vi går ut på kyrktrappan och Linnea och jag tittar på sjön och sedan varandra och säger samtidigt. IGEN och kramas sen länge. Närmsta familjen har gått in och Jag håller Monica hårt i handen. Gästerna kommer i en strid ström från parkeringen och Vi hälsar alla välkomna, Monica hälsar och presenterar sig som vän och kollega, Linnea och Anders går in och sätter sig när de flesta av gästerna kommit. Jag och Monica står kvar och när alla kommit så står vi kvar en stund till och går åt sidan. Jag säger
A -Jag stod här i Februari, detta är ju galet.
Jag får en lång kram och lika lång kyss på kinden och hon viskar.
M -Nu går vi in, Älskar dig, Jag är med dig.
Jag andas djupt flera gånger och klockorna börjar slå när vi börjar gå in. Det sitter 70 personer i kyrkan och Vi går sakta in hand i hand och det känns så jävla fel, man ska inte begrava sina barn. Jag möter nog de flestas blickar men jag tror inte jag ser dem för hos mig är det tomt.
Vi sätter oss och första psalmen spelas och jag håller fortfarande Monicas hand. Måste jag släppa? Jag kan inte, Jag håller hennes hand och tänker på Carina, varför är du inte här? Då slår tanken mig att i kyrkan sitter det nu sex månader senare två nya personer till på första bänken. Och väldigt få vet ju om vem Monica är och att många tror jag fått spel och att den unga vackra kvinnan bredvid mig är någon ny fru även om hon presenterade sig som vän och kollega! Men hon är mitt stöd och just nu känns det bra så jag skiter vad folk tror, det viktiga är hon sitter där för mig nu om jag svimmar, jag otroligt tacksam att hon finns. Om det finns en himmel och Carina kan påverka så är jag just nu säker på att hon har gjort något.
Nästa tanke är en lastbil som stod på motorsportområdet när jag passerade efter Italien. Det är nåt men jag kommer inte på vad? Tar det sen. Tänk om Carina och jag dött förra året i olyckan, vilka hade suttit här då?
Ceremonin rullar på och Pernilla sjunger Memory ur Cats, Tröstevisa av Benny Andersson och Öppna Landskap av Lundell. Bara musik August hade gillat. När det är klart så skall vi göra om proceduren igen och alla skall tacka och kramas utanför kyrkan sen blir det hemfärd mot fika.
Till fikat i trädgården har vi bett Augusts assistenter att hjälpa till och då de hittar i köket och i kåken och känner oss så väl så allt flyter bara på. Solen skiner från en blå himmel, det blåser lite lätt så det är riktigt skönt att sitta och se ut över Hjälmaren. Pernilla har med pianot och spelar fina sommarlåtar till fikat.
Jag försöker prata med alla men minns inte vad vi pratat om mer än att många frågade vad som hände och alla tyckte det var trevligt trots det som hänt. Jag ser också att Monica får många frågor, jag anar att det är som en rad förhör. Vem är du? Hur gammal? Hur sågs NI? Hon är stark så hon fixar det, jag går in på toa och messar svar till Filippa som undrade hur det gått.
Jag har ofta fått höra att begravningen är ett steg i sorgearbetet, i mitt fall är det efter den då det börjar är jag rädd, ensamheten, sorg och saknaden av allt börjar ju imorgon.
Slutet av Augusti
Solen skiner och det är varmt, jag sitter på trapporna mot svartån vid slottet tillsammans med min gamla polare Peter en snäll men lite blyg människa. Vi har en kaffe o en glass från pressbyrån och snackar om livet, jobb, bilar, resor mm. Men jag vet ju att frågan skall komma och det gör den.
P -Vem är Monica? Grymt snygg. Hur fan hittade du henne?
A –Öh Jo, en kollega som blivit en vän som stöttat mig sen i Januari och framförallt nu med August.
P –Singel?
A –Nä, lyckligt gift med barn.
P –Åh, jag fattar, men kör på bara.
Jag blir galen på dessa frågor om NY kvinna..
A –Vadå kör på? Hon är lyckligt gift och jag älskar fortfarande Carina även om hon är död! Det har gått typ sju månader sen jag miste någon jag levt med i 20 år! Det försvinner inte så fort.
P –Men jag såg ju Er på begravningen (hehe)
A –Jo, vad såg du? En person som kramar någon i sorg? Man kan faktiskt kramas o finnas för varandra utan hoppa i säng och ligga.
P –Jo men… Kör på så blir det nog bra..
Jag tänker för mig själv att han kommer aldrig att förstå och jag har ingen aning hur länge hon står ut med att stötta mig?
Jag förstår att för ”andra” som lever i ett normalt förhållande kan det tyckas konstigt att umgås över kön och åldersgränser. Men det är ju andras begränsningar i tankesätt, inte mitt bekymmer. Jag hade nog tyckt lika mycket om henne om hon var 50 eller man? Extremt smart, kärleksfull, omtänksam, rolig, strukturerad till motsats mot mig, utan förutfattade meningar och en jävel på att hitta mygel i en bokföring. Och det lustiga är att Per-Anders är likadan förutom bokföringen då. De har samma synsätt på nåt vis och förstår varandra på ett fantastisk sätt, så jag är lika tacksam mot honom som inte står i vägen för vår vänskap trots hans arbete som präst i Köping.
Efter fikat går jag en promenad ner mot stadsparken och tar sen bilen till Marieberg och Dressman XL där jag köper lite nya sommarkläder på Rea innan jag åker hemåt.
Precis när jag satt mig i bilen och skal åka hem till Sjösala ringer Monica.
M –Hej älskling, vet du vad jag skall göra på måndag? Och sen i September?
Jag hör hur hon kvittrar.
A –Hej hjärtat. Näääe Vad?
M –Josefin ringde i morse och frågade om jag ville stationeras i Örebro istället? Om det är Ok med dig såklart så delar vi kontorsrum?
A –Va! Va kul, för mig i alla fall.
M –Ja, för mig med, hon hade hört om vår ”relation” och tyckte det var så fint och bra så hon ville att Vi skulle vara nära varandra.
A –OK. Hur visste hon?
M -Flum, du har ju berättat för Annica och hon hade berättat att jag var med när August gick bort. Annica skickade blommor till mig också. Fint va.
A –Jaha
M –Och vet du mer, Om du tror att du orkar åka till Brasilien i September så följer jag med. Josefin bad mig verkligen. Vi bestämmer helt villkoren.
A –Ok, Jag trodde nog inte jag skulle fixa att åka själv, men med det stödet och med dig kan jag ju inte säga nej..
M –Då bokar jag på nu. Puss
Klick
Drömmer jag igen? När var den resan nu då?
oväntatunderbar 