Man kan inte förbereda sig för att mista nån

Man kan inte förbereda sig för att mista nån.

Man kan/ska såklart prata om vad den som skall gå bort har för önskemål om sånger på begravning och andra praktiska saker som arv mm,

I går sändes ett inslag på nyheterna om hur en mamma som led av cancer med kort tid kvar tidigt försökte förbereda  familjen på att hon skulle gå bort. Det var så mycket jag kände igen, både samtalen men även sjukdomsförloppet.

Min ängel var också öppen med vad som skulle komma.. När vi fick domen så pratade vi i timtals om vad hon ville hinna med innan det var över.  Jag lovade att kämpa med henne. Det gick väl ungefär några månader sen började det spöka. Men jag tror att ingen av oss i familjen var förberedd på att det skulle ske. Vi visste ju att tiden var begränsad, men inte hur länge. Hoppet är nog det sista som överger oss. så även om jag visste att nästa år vid den här tiden är Milla inte med. så lades ju all hopp och focus på att hon inte skulle ha ont, ja även bli bättre. så här i efterhand så undrar nog både jag och min dotter varför vi inte förstod tidigare att ”det var kört”. Jag hade hoppet att hon skulle få vara med så länge att hon fick uppleva att Alberts stora operation gick bra.

Vi hade ju helt ärligt en vidrig jul, Milla gick på morfin och kunde varken äta eller dricka, men hon ville vara med och fira jul ett par timmar. Att igen fira jul med en person man vet inte skall finnas nästa jul är inget jag önskar nån. När hon dessutom skäööer ut mig för att jag gett upp innan henne gjorde ont i hjärtat.

Annandag jul 2015 var nog dagen vi fick sanningen rakt i ansiktet.

Jessica & jag är uppe hos Milla och väntar i fikarummet när de byter lakan. Vi sitter och fikar och pratar med en sköterska som kommer och frågar hur vi mår ,hur det går hemma med Albert och assistenter mm,  hon berömmer hur stark Milla är…

Jessica nämner  att först fick vi höra 2-6 år och nu är det kanske 6 månader kvar. Sköterskan säger direkt att det är nog mycket mindre tid  än så då Milla är mycket sjuk men kämpar nåt oerhört ! Och Vi skall vara stolta ! Hur är man stolt när sin älskade skall gå bort ?

Jag tror varken jag eller Jessie riktigt tog in det hon sa på en gång men ändå var det en bekräftelse på det vi redan fasade för. När hon sen hör att Jessie har en hund som Milla älskar så ber hon henne hämta honom, det var ju ändå helg !img_20151231_133821 Vissa minnesbilder sitter i skallen för evigt och detta är en sån.(Bilden är från nyårsafton men känslan är densamma)

Samtidigt blev det än mer uppenbart att det inte var lång tid kvar…

Denna period är som att jag befann mig i en bubbla, hur Albert mådde och vilka dagar han var på kortis mm har jag inget minne av ? Jag är så tacksam för de underbara assistenter vi hade för de blev ju ett enormt stöd för mig.

Jag minns bara våra chat om att jag hade koll på allt hemma och jag däremellan åkte mellan sjukhuset och hemmet.. Jag minns också alla vänner som undrade om läget och om de fick besöka på sjukhuset, men min ängel ville inte ha besök ! De får komma när jag kommer hem…

Dagarna  innan nyår kunde de operera magen och operera in en stomipåse.

Milla ringer när hon vaknar och berättar- Operation gick bra med de hittade ”vita fläckar”  på tarmen…

Nu är det nedräkning… jag började inte gråta när vi pratade men när jag lade på brast allt ! Ändå skulle jag kämpa och aldrig svika min Älskade.. Nu skulle bara magen igång ! Och då skulle nog benen bli bättre sen skulle vi ha en så bra det gick  den sista tiden…Albert skulle bara opereras först…

Jag förstår inte hur jag orkade ?…men när magsmärtorna gav sig lite fick vi lite hopp..Vi trodde när hon fick komma hem att Nu blir det nog bättre.. Det blev det inte. tio dagar senare var allt över.

Nu kommer svaret på rubriken, vi hade ju pratat och lovat Milla att leva vidare. Ta en dag i taget, kämpa för varandra osv. Vi visste vilka sånger hon ville ha på begravningen och jag är glad att jag kunde uppfylla dessa på bästa sätt.

Men det som kom sen var vi inte förberedda på ! Vi hade ingen aning och saknaden och sorgen går inte att lära sig eller förbereda sig för. Den kommer när du minst anar det.

Jag hade ett jättestöd från flera vänner och jag och min dotter stöttade varandra om vartannat så man kan ju tro att vi var förberedda när jag sex månader senare mister min son. men NEJ och åter NEJ. Nu blev det nåt helt annat och ännu värre. Och jag har gjort massa konstiga saker.

Jag har pratat och skrivit mycket och en som stöttat mig är faktiskt min svärmor, hon har också mist sin man, sin dotter och ett barnbarn så vi förstår varandra.

Så mitt råd är, finns för din älskade så länge han/hon finns. Sen blir skit men försök stå ut och uppskatta de små positiva sakerna som händer.

Kram

Författare: ovantatunderbar

Man strax över 50 som levt med hustru, utflyttad dotter och en gravt funktionshindrad son. Under 2016 förlorade jag både hustru som förlorade mot cancer och sonen som hastigt lämnade oss. Jag kommer här försöka berätta min historia om hur det varit att leva, hur det är nu, alla frågor, ensamhet, nya vänner, relationen till gamla vänner mm mm Likaså aktuella tankar om livet och världen vi lever i...

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s