Storyn om Albert 9
Efter att Albert blev blind december 2007 så tog det säkert ett år innan han accepterade läget någorlunda. Det var ett år med mycket dåligt samvete och samtidigt mycket närhet. Det var många nätter vi sov i hans säng första halvåret.Det var ju svårt att avgöra hur Albert kände men han var orolig och inte sig lik, mindre glad så ett tag var vi rädda att han var deprimerad.
I efterhand så var det nog under den här tiden vi verkligen fick tänka utanför boxen. Vi lärde oss massor av en kvinna från synpedagogiska institutet som hade utbildning med oss dagis, kortis m.fl och det blev många aha upplevelser under dessa år som gjorde att vi fick tänka till hur vi agerade.
Ett exempel är att om man int seer och nån bara kommer fram och säger hej och man inte är förberedd så blir man ju rädd ! Hur är det då att vara på ett dagis när man är blind ? Hur förklarar man och förbereder någon för att nåt skall hända när man inte vet att Albert förstår ? Jag minns att sjukhusvistelserna var jobbiga då han ofta var orolig.
Likaså blev det jätteviktigt att det var få personer som jobbade runt honom då det krävdes att han hade kända människor som kunde tolka honom.
Han var glasklar när han inte trivdes med en personal på ex kortis, Vi hade en rak dialog med kortis och det kändes jättebra för det underlättade nåt oerhört då de var en så livsviktig del av Alberts liv och även en förutsättning för att vårt liv skulle funka.
Vi försökte leva som förut som en ”vanlig” familj med fotboll, handboll, innnebandy, motorsport, umgänge med vänner osv.
Ibland gick det bra och ibland gick det inte alls ! När syrran lirade fotboll gick det oftast bra då det var ett välbekant ljud och kända personer. Vissa saker Vi trodde skulle funka gick inte alls och ibland var det tvärt om.
Men med tiden gick det sakta bättre och bättre och vi lärde oss mer och mer. Samtidigt med att Albert blev äldre så blev han ju också tyngre, Det gjorde ju att det krävde att vi kunde lyfta rätt, rullstolen var alltid med, men det går bara man planerar och tänker till.
Jul och nyår 2009 var nog ett liten brytpunkt för då firade vi både jul och trettonhelg i Stöten/ sälen och det gick bra, dvs Albert var nöjd.
Vi åt tom julbord på restaurang och Abbe var jättenöjd ! Självklart hade vi bokad bord lite i kanten och med bra utrymme, vi var också alltid och rekade innan. Så jag tror jag kan säga att det tog två år att acceptera läget på nåt vis.
Däremot så hade ju jag ständigt dåligt samvete för jag ville ju åka skidor med dottern samtidigt som Albert var så pass stor att det blev för jobbigt för Camilla att ha honom själv mer än korta stunder då han låg i sängen så jag åkte de stunder där det var fler hemma. Trettonhelgen var vi uppe med jobbet så då fanns det några små barn med så då löste det sig några timmar. Albert älskade små barn och de var också nyfikna på honom och hans leksaker, rullstol osv.
Nu var Albert snart 7 år och muskler och skelettet börjar få effekt av hans utvecklingsskada så det återkommer jag till. Från nu kommer jag berätta om ett ämne i varje avsnitt, tanken är hur är det att åka till fjällen, hur fixar man en stor operation ?, Hur gjorde vi med bil / hur gör man när man krockar en handikappanpassad bil ?, Underbart med bra assistenter ! Kram
oväntatunderbar 