Och när jag vill..Men det finns nåt som heter moral, ansvar och respekt också… SÅ TÄNK!
I lördags var det fyra år sen jag stod med min ❤️soul och undrade varför jag förlorade Albert fem månader efter jag förlorat Camilla ? Jag har lovat mig själv att skriva hur jag mår varje årsdag och jag återkommer till det.
Men först det här med ansvar o respekt. I fredags lyssnade jag på sommarpratet av Eveline Jacobson, sjuksyrra på Iva här i Eskilstuna. Ett väldigt rakt och ärligt prat om hur det var och är att jobba med Covid här på sjukhuset. Det var väldigt känslomässigt då det var här jag sprang in och vi sen fick ta adjö för fyra år sen😥.
Jag tror alla borde lyssna på det som en påminnelse av att Covid fortfarande finns. När hon berättar att de jobbat i månader i ett krigsliknande tillstånd så kommer många tankar då jag vet hur fantastiska de är och hur det ”brukar vara” ❤️❤️
Jag ”kan” (och skulle vilja) flyga till flera vänner i som bor i solen . Jag går alltid på sist på flyget, jag sitter så ofta jag kan längst fram. Jag reser själv och skulle sannolikt träffa väldigt få personer.
Men jag gör det inte just nu.
Det är av respekt för andra människor som har drabbats, är oroliga eller i riskgrupp ❤️
Hur känner de som har följt rekommendationerna och suttit i karantän i månader och sen ser på facebook och Insta att andra äntligen får flyga till solen o klaga på dålig buffé 😬. Att se folk parta med ”hela 30 personers gänget” på nåt coolt hotel vid havet. Eller se andra spela golftävling, köra rally, bowling, spela padel, gå på krogen osv..
Visst alla försöker sköta sig och ”vi måste ju få göra nåt” Men alla gör sin kalkyl på risken och det är nog så att man räknar ned risken på det som ”jag vill göra”.. Säkert även jag. Och ibland tänker vi inte alls! Men när man börjar tolka regler om folksamlingar mm så har man missat poängen..
Det är långt ifrån över och vi får nog lära oss att ständigt tänka o riskbedömma och fundera på vad som är viktigt och agera efter det.
Nu till denna helg. Hela veckan har minnen kommit och gått.. Fredagen var nog kaos på alla fronter. 180 på jobbet hela dagen, direkt till graven😥, sen hem och spendera några timmar i garaget för att rensa hjärnan o försöka stå ut. Det var en rätt kass dag som vanligt skulle jag nog säga. Ensamheten gör sig påmind… Så jag la mig tidigt o sov faktiskt för första gången på fyra år..
Lördag (dödsdagen) gick bra. Jag får ofta energi dagen efter en kass dag. Jag klippte gräs, fixade lite hussaker, städade, handlade, solade mm. På kvällen blev grillning med goda vänner.
Idag sken solen så jag passade på att lacka golv på garagetaket. Såklart kom en rejäl skur strax efter jag var klar
Det är ganska exakt fem år sen jag gjorde det förra gången.
Varför ville jag få det gjort… Jo för att den här snart ska flyga upp på taket.
Jag vet nog inte hur jag mår just nu? Det är ett speciellt år och det drabbar alla. Det är såklart ensamt och det är flera människor jag saknar väldigt mycket. Så jag försöker bara stå ut, förbereda mig, må bättre och göra allt jag kan med hus o bilar så hoppas jag på en bättre höst i solen. Och jag har ju en liten❤️❤️❤️❤️en trappa ned som alltid piggar upp.
Imorgon dags för en ny jobbveck.
oväntatunderbar 