För fyra år sen den 5:e Augusti gjorde jag nog det värsta en förälder kan göra. Jag begravde min son
Att sen göra det i samma kyrka som vi sagt farväl till min fru 5,5 månader tidigare är ju galet såklart.
Det finns bara ett sätt att hantera det. Bryt ihop, ta emot hjälp och börja om på nåt vis . Jag kan inte påverka det som skett så jag kan bara vara tacksam för den tid vi fick med Abbe❤️.
Nu har det gått fyra år! Ibland känns det som kort tid o ibland som jättelänge. Igår kväll när jag kom hem från en garagekväll hos Felicia satte jag mig ned och tänkte till, det har hänt massor. Jag läste bloggen jag skrev efter 1 år. Då var saknaden fortfarande påtaglig. Och det var inte så konstigt. Det hade hänt ganska mycket de två senaste åren..
Den här bilden på Marianne och Oxton är ett varmt minne av en tuff dag. Att ha henne med den dagen betydde mer än jag nånsin kan förklara ❤️❤️❤️.
Nu har det gått tre år till och mycket positivt har faktiskt hänt. Det gäller bara att se och uppskatta det. Det hjälper såklart till att komma vidare. Och oavsett så finns Albert alltid i mitt hjärta. ❤️❤️
I år går mina tankar till alla som drabbats av Covid och av katastrofen i Beirut. Det är den värsta explosion jag sett😥. Den är ju värre än de Stallone gör på film..
Kram o ha en fin dag☀️och glöm inte att leva och uppskatta de små underverken.
oväntatunderbar 