Begravning med dåligt samvete 🥷

Ur Sjösala vals.

Det är sensommar och vi sitter tysta i en liten kyrka på landet. Jag sitter bredvid några av mina gamla vänner o kollegor. Bakom sitter några grannar. Det är knappt ett år sen hon var på August begravning. Mina tankar snurrar, varför sa hon inget? Varför märkte jag inget? Förr pratade vi en gång i månaden och messade varje vecka. Sen allt helvete hänt har jag bara tänkt på mig själv och mitt liv.

Jag har pratat timmar i telefon med mina vänner o de har inte heller förstått hur illa det var.. Vi säger att vi inte får ha dåligt samvete men det är lätt att säga. Jag har ju åkt förbi Stora Mellösa åtskilliga gånger senaste månaderna. Vi har ju skickat korta mess med läget ? Bra, kram och ett hjärta. När pratade vi senast? Vi fikade på stan i Mars när hon fyllde år. Ingen av oss tre andra märkte att hon redan då var sjuk. Fan !!! Hon vet, visste ju att jag kan ju tamefan skriva en bok om cancer .

En hel sommar har jag missat att min vän var sjuk och till slut gav upp och Själv bestämde när och hur det skulle ske. Jag kan på ett sätt förstå henne. Hon hade sett Carinas lidande, hon var en av de sista besöken vi hade hemma. Men man ska inte dö ensam. En annan del av mig säger att jag hade velat vara med, nej såklart inte men jag hade velat ta adjö på nåt sätt.

Detta är så fel..