Begravning med dĂ„ligt samvete đŸ„·

Ur Sjösala vals.

Det Àr sensommar och vi sitter tysta i en liten kyrka pÄ landet. Jag sitter bredvid nÄgra av mina gamla vÀnner o kollegor. Bakom sitter nÄgra grannar. Det Àr knappt ett Är sen hon var pÄ August begravning. Mina tankar snurrar, varför sa hon inget? Varför mÀrkte jag inget? Förr pratade vi en gÄng i mÄnaden och messade varje vecka. Sen allt helvete hÀnt har jag bara tÀnkt pÄ mig sjÀlv och mitt liv.

Jag har pratat timmar i telefon med mina vÀnner o de har inte heller förstÄtt hur illa det var.. Vi sÀger att vi inte fÄr ha dÄligt samvete men det Àr lÀtt att sÀga. Jag har ju Äkt förbi Stora Mellösa Ätskilliga gÄnger senaste mÄnaderna. Vi har ju skickat korta mess med lÀget ? Bra, kram och ett hjÀrta. NÀr pratade vi senast? Vi fikade pÄ stan i Mars nÀr hon fyllde Är. Ingen av oss tre andra mÀrkte att hon redan dÄ var sjuk. Fan !!! Hon vet, visste ju att jag kan ju tamefan skriva en bok om cancer .

En hel sommar har jag missat att min vÀn var sjuk och till slut gav upp och SjÀlv bestÀmde nÀr och hur det skulle ske. Jag kan pÄ ett sÀtt förstÄ henne. Hon hade sett Carinas lidande, hon var en av de sista besöken vi hade hemma. Men man ska inte dö ensam. En annan del av mig sÀger att jag hade velat vara med, nej sÄklart inte men jag hade velat ta adjö pÄ nÄt sÀtt.

Detta Àr sÄ fel..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka pÄ en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s