Fyra år för att hitta tillbaka till livet❤

Den 22:a Januari 2016 visste jag att min värsta dag i livet väntade. Här kommer först några utdrag ur vad jag skrev om den..

00:55 kysser jag min ängel farväl… Dagen efter fyller Albert år😢 Vi fikade med tårta sen när Han o Emilia åkte till kortis så gick Jessica o jag och bara sov.

Då visste jag ju inget om vad som skulle komma och oron var mest om hur Alberts operation skulle gå ,fixa begravning osv.. Bägge gick bra, och jag hade fantastiskt stöd av vänner❤❤❤. Jag gick inte ens hos kurator på våren och även om sorg och saknad fanns så trodde jag nog också då att efter ett par tre år så skulle jag ”gått vidare” som alla sa, och att jag skulle ”träffa nån ny” och allt det ”normala”. Och att livet skulle levas som förut.

Men livet är inte förutsägbart och jag fick ju mitt livs chock och värsta upplevelse 5,5 månader senare. Och allt som hänt bär jag alltid med mig.Hösten 2016 är inget jag önskar min värsta fiende.

Första julen kraschade jag fullständigt, nyår gick dock bättre.🍾

Jag hade överlevt en katastrof ! Jag trivdes i trevligt sällskap. Dagen före hade jag o min soul en jättemysig spontan lunch på ett gatukök i Sparreholm där vi pratade om drömmar och mål och det framtida livet☀💪 . Jag kunde umgås och uppskatta det. Men jag trivdes inte hemma, med mitt liv, med mig själv och min energi var katastrof.

Januari 2018 Hade jag o Felicia varit på Kap Verde och jag försöker leva men fortfarande i korta stunder, dvs då jag hade trevligt sällskap. På sommaren 2018 hade jag nog kommit en bit till och den spontana champagneresan är nog en av de roligaste jag gjort. ❤🎈Och Karin gav mig flera tankeställare om hur jag vill leva ? Jag kanske kan leva på ett annat sätt ? Man kanske inte kan byta ut nån man levt med i 20 år och även vuxit ihop med. Jag måste nog hitta min egen väg att leva.

Vi hade en jättemysig pappa/dotter vecka. Rubriken säger nog mer än vi då tänkte. Många samtal om Milla o Albert, saknad. Oron och förhoppningar över framtiden. Och vi firade årsdagen av våra änglar med utsikt över havet.🍷

Nu har det gått ett år till och först nu är jag nog ärligare mot mig själv. Jag har nog förrändrats ganska mycket, jag trivs mer med livet. Jag gör mycket mer spontant, jag har lärt mig att om jag vill ha sällskap så får jag fråga. Jag har insett att allt som hänt är en del av mig. Jag är en extrem känslomänniska, Jag gör saker som andra kanske tycker är konstigt, jag bryr mig mer om hur andra mår och försöker stötta och ge råd om jag kan. Men det största är nog att jag inte har nån önskan eller krav på hur det ska bli. Utan jag hoppas kunna må bättre, leva längre och ta det som det kommer och vara öppen för det och ta tillvara på tillfället. Det kan vara allt från att stanna fem minuter extra i solen på lunchen. Njut om du kan☀

Och även om det är nytt och spännande att vara morfar så har jag inte riktigt fattat det än på riktigt.. Det är nu mer att känslan förrändrats av min saknad av Albert o Milla. När Vi nu pratar om hur det var när Abbe var liten, hur det var när han föddes, hur Jessica mår, vad de behöver osv. Men jag ser verkligen fram emot det och är även privilegerad att ha dem så nära❤.

Minnen blir nu en viktig erfarenhet istället för saknad på nåt vis❤. Så Millas ord får en mening. Det tog nog fyra år att komma till denna insikt.

-Lägg energi på det du kan påverka💪❤.

Och känslan av att ta fram saker som Jessie o Johan frågar efter till Milian är ju jättekul.❤Men jag är jättenoga med att de får bestämma om de vill ha det eller inte. Det är deras bebis och deras hem☀. Fast sanningen är också att vi (Jessica) slängde kanske lite för mycket saker när vi gick igenom allt på vinden från henne o Abbe.

Men då får ju jag (och övriga) chans att köpa nya fina kläder😁😁😁.Det finns jättemycket coola kläder numera❤❤.

I eftermiddag har jag varit o fikat hos en liten kompis på ett år och träffat hans pappa för första gången.Det var trevligt och vi upptäckte att hans mamma ”glömt” att berätta om pappans bil i garaget👍🏁Alltid kul att träffa likasinnade😁🏁

Kram och trevlig kväll