Under tre år har jag lärt mig om sorg, saknad, ensamhet, kärlek & vänskap, omtanke och gravens betydelse samt att jag är inte rädd för min egen död.
För tre år sen skrev jag så här:
Ligger i baljan och försöker samla energi.
Imorgon skall vi för sjätte (och sista hoppas jag) gången ta farväl i år…
Jag vet att många bryr sig och vill hjälpa till men att jag kanske inte alltid är mottaglig.
Jag har full förståelse för att man inte förstår..
Jag trodde jag genomled mitt kaos i våras men med facit så blev det mycket värre och allt och lite till kom tillbaka i mitten av augusti. Jag och Jessica har varandra kvar och är tightare än nånsin !Jag trodde i början av juli att jag såg framåt…
Men..då var huset fullt med människor och jag hade någon som krävde mitt focus.
Nu är det nåt helt annat..Jag har inte gett upp och kommer komma tillbaka ..
Men det måste få ta tid och det kommer aldrig bli som förut .Och det enda viktiga är.
Ta hand om era nära !!!
Och jag hoppades nog också att jag om x antal år skulle komma vidare men idag har jag en liten annan bild.
Sorgen o saknaden finns alltid med en, och vissa dagar mår man skit o så kommer det nog vara. Denna helg har varit en sån, ingen ork o energi och det känns som man kan skita i allt😧 Igår såg jag på nåt byggprogram där en man med två små barn mist sin fru hastigt. Nu hade han träffat en ny kvinna o barnen kommenterade att – nu är pappa glad igen. Dock fanns ju historien alltid med i livet och livet var inte så lätt ändå. Allt går inte bara över.
Innan Milla gick bort så var vi ganska överens om att vi inte skulle ha nån grav. Mot slutet så sa hon att vi fick bestämma.
Det var nog rätt för en präst sa till mig att en grav är till för de efterlevande. När jag mår sämst så åker jag dit.
Jag är också mer känslosam när det händer allvarliga saker. Men också att jag finns som stöd om det behövs.
Ju mer man är med om, ju mer kan man sätta sig in i nån annans smärta o oro. Att i fredags åka till sjukhuset med pizza, godis mm till en vän som har det tufft är min jävla plikt som medmänniska! Och det gjorde ont att se hennes oro när hon gick upp till Iva igen.. Och jag mindes alla gånger vi väntat, gått fram o tillbaka, sovit i stolar, soffor, sängar på sjukhuset med oro och ovisshet 😧
Likaså har jag nytta av min historia på jobbet, jag kan ju med trovärdighet prata med nån som förlorat ett fru eller en klient som kommer mista sin kära o även ställa de nödvändiga men ibland jobbiga frågorna.
Inatt drömde jag änu en skum dröm. Jag var med i ett program där en ny vän var huvudperson i typ här är ditt liv. I programmet kommer de fram att vi träffats långt innan.
En film spelas upp i bakgrunden där Jessica åker slalom med sele på sig och jag bakom håller i snören. 😁Det lustiga är vi åkte bara ett enda åk med snören innan hon fick traggla själv istället. Troligen innan denna bild.. (våren 96)
Självklart var jag med o filmade allt!
Sen detta med min egen död. Jag har hört andra som mist sina nära o kära säga samma sak som jag. Jag har nog insett att jag inte är odödlig, och att livet går vidare för de allra flesta även utan mig och om det finns en himmel så får jag ju träffa Milla o Abbe m.fl igen❤️Så den dag jag står inför fakta så är det bara att tacka för ett händelserikt liv. Samtidigt önskar jag att jag kunde bli 125 år så Jessica aldrig behöver förlora en anhörig igen❤️
När jag letade efter skidbilden i morse så fann jag även denna❤️❤️
En bild från längesen men med så mycket glädje. (what We in sweden call a kick! 😁)
Snart är det vinter.
Kram
oväntatunderbar 