Ett nytt tomt rum… men det är ett steg till på källartrappen❤️
Man brukar i bland jämföra ett äktenskap med en byggnad, jag tror även ett liv kan vara en byggnad. Om vi utgår från en kåk med tre våningar o källare så levde vi nog på andra våningen och njöt av balkongen. När Milla blev sjuk halkade vi ned för trappan till den första. För tre år sen stod jag nära källardörren och när Abbe gick bort så var det som att jag föll nedför trappan.
Sen har jag försökt ta steg för steg uppför trappen. Och det ser nog ut som att jag lever på andra våningen men jag är nog uppe o tittar till hur det är men sover i gillestugan.
I sju månader har Dina varit inneboende hos mig i ”Abbes rum”. Det har varit bra och vi har haft trevligt o jag har mått bra av sällskapet. Hon har också lärt mig mycket. Jag har tex för första gången gått på opera!
Igår lämnade jag henne på Arlanda med en lång kram. Jag hatar avsked men det gick bra, kanske beroende på att jag var skitförbannad på att personalen på Arlanda lyssnar på en ”tant” som trodde hon bestämde. Hade varit bättre om hon lyssnat på de som skall hantera cykeln vi försökte få fraktbar/kontrollerbar.
När jag kom hem hittar jag ett brev på bordet o när jag började läsa gick det inte att hålla tårarna tillbaka.
Inte över själva texten egentligen utan mer över tanken o att hon smusslat med det så jag skulle få det när jag kom hem ❤️❤️❤️
Jag är ju en person som bryr mig om andra människor men det är ändå oväntat underbart att man kan bry sig så pass mycket om nån efter en relativt kort tid. Jag får ibland frågan om jag ska en ny inneboende? Jag vet inte. Jag tror det var mening med att just Dina bodde här nu, vi har mycket gemensamt och jag har lärt mycket av henne och hennes livsöde och vi kommer säkert hålla kontakten ❤️.
Jag tror det är ett steg uppför trappen från källaren….
Livet ska ju levas..
Kram 🔆
oväntatunderbar 